Machiavelli och Martinus möts i ett samtal.

 

(Obs. Denna text är en ren fantasi men i den föreställer jag mig att ett möte mellan dessa två skulle kunna se ut på följande sätt. De två är Machiavelli som skrev boken ”Fursten” och Martinus Thomsen, dansk författare som skrev ”Livets bok”. Jag förstår naturligtvis det orealistiska i detta möte då de levt i olika tidsåldrar och stod för så olika idéer och tankar).

 

Vid ett middagsbord någonstans i världen. Machiavelli går långsamt fram och tillbaka. Han ser ut att resonera med sig själv. Dels innesluten i sina egna tankar och dels som i en slags dialog så går han fram och tillbaka och talar växlande lågmält och växlande mer intensivt. Jämte honom sitter en tyst och lugn gestalt (Martinus). Han ser vänlig ut. Machiavelli säger:

 

-Men min kära Martinus, du förstår inte. Du är naiv i din blinda tro på människan. Du förstår… Människan är svekfull till naturen. Människan är självisk. Ge dem ett finger och de tar hela handen. Därför så måste de hållas på avstånd och de måste styras. De behöver likt ett barn tuktas och det är först då de känner respekt för dig som du kan ge dem kärlek.

 

Martinus skrattar kärleksfullt.- Ifall det är din åsikt så …

 

-Ja! (Machiavellis glöd verkar bara starkare. Han knyter ena näven mot himmelen). –Det finns bara en makt här i världen och det är människans vilja. Det fina med det är att den är fri för alla att ge utryck för. Ser du denna hand. Allt en människa behöver är en vilja, två händer och en stor portion med mod. Men att styra människan med enbart mod går naturligtvis inte. För ifall du är hatad så förlorar du din makt. Men är du enbart älskad så blir du lätt maktlös då människans kärlek är flyktig. Alla människans handlingar styrs av själviska motiv. Därför är det bäst att vara fruktad. Fruktan är maktens fader och moder. Alla tjänares avgud. Även för en välmenande ledare så är det nödvändigt att styra med både list, slughet, fruktan och kärlek.

 

Martinus. (ser vänligt ut men med en skarp blick). -Nåh. Säger du det så är det ju så för dig. Varför vill du berätta detta för mig?

 

-Därför att jag vill dig väl Martinus. Jag tycker du verkar vara en välmenande och ärlig man och jag gillar dig. Men du måste förstå att du aldrig kan överleva i denna värld ifall du inte har lärt dig människans innersta natur. Du kommer att bli utnyttjad.

 

-Det var mycket vänligt av dig.

 

-Får jag fråga dig Martinus. Varför verkar du så oberörd då världen omkring dig stormar?

 

-Vill du det veta, säger Martinus leende.

 

-Ja. (Maciavelli sätter sig ner. Glöden har släckts lite i hans ögon och han verkar genuint nyfiken).

 

-Det jag säger är inte tänkt som en kritik till dina åsikter. Jag vill dig väl precis som jag vill alla väl. Du må förstå att kärleken är den största gåvan man kan ge andra. Jag inser, precis som du, att människan i det förflutna och till viss del även idag i nästan allt hon gör har en självisk drivkraft. Men ifall man själv utgår från detta i sina egna handlingar och på så sätt rättfärdigar ens egen vilja att vara självisk så bidrar man ju bara ytterligare till det som skapar denna själviska maktkamp som du beskriver. Den storm som mänskligheten måste uthärda kan bara finnas så länge själviskheten styr över kärleken.

 

-Men hur kan du säga så Martinus! Titta på alla civilisationer som mänskligheten någonsin har visat upp. De har alla styrts av denna kontroll som dels tuktar och dels lär. Det är i denna kontrollerade miljö som riktig kärlek kan frodas. Det behövs både kontroll och struktur. Man kan se på trädgården som ju är en mänsklig skapelse. Skönheten kan få utrymme i den men bara då man först tuktat naturen. Se även på en konstnär. Det är först då han behärskar tekniken, vilket kräver mycket viljekontroll, som han kan skapa mästerverk.

 

- Nåh. Det är kloka tankar du har. Jag anser precis som du att all talang behöver föregås av övning. Övning som inte alltid är helt smärtfri och glädjefull ibland. Men vad är den ultimata talangen och hur övar man upp den?

 

(Machiavelli ser plötsligt något trött ut. Han gör en viftande nonchalant gest med handen och något suckande säger han) – Hur menar du, Martinus?

 

-Det låter på dig som du vill samma som jag i grunden. Vi vill båda ha civilisation och vi vill båda att den ska bestå. (Martinus ställer sig upp och går fram till ett stort block som råkar vara uppställt mitt på golvet). -Låt mig illustrera. (Han drar en linje mitt över blocket. Sedan en till. Och så ytterligare några till. Så till alla dessa linjer som går åt olika håll så ritar han riktningspilar). -Föreställ dig att pilarna representerar olika viljor och blocket en civilisation. Föreställ dig att viljan har ett mål och att den inte slutar förrän den nått sitt mål. Viljan består av människors drömmar och önskningar.

 

-Jag lyssnar, säger Machiavelli och låter lite som om han talar till ett naivt barn. Han lutar huvudet lite slött i ena handen med armbågarna på bordet.

 

-Nåh, säger Martinus roat. –Målen som dessa pilar strävar mot är oftast inspirerade av andra människors framgång. Många människor vill enkelt utryckt vara som sina förebilder och uppleva det vad deras förebilder upplever. För att ändra riktning på pilarna så måste du först ta död på dessa människors drömmar och deras längtan eftersom det är bränslet som får deras pilar att gå framåt. Du menar att en trädgård är en bra liknelse på en vacker civilisation och som jag förstår det så menar du indirekt att det behövs en trädgårdsskötare som styr civilisationens utveckling. Men jag frågar dig, har någonsin en trädgård utvecklat och skapat de blommor som är dess prydnad och skönhet. En ros är en ros oavsett om den finns i naturen eller i en trädgård. Visst har vi människor utvecklat nya spännande sorter utifrån de som redan finns men grundmaterialet är ändå det som redan finns. Får jag fråga dig ytterligare en sak? Kan en trädgård leva för alltid. Mitt svar skulle vara att alla trädgårdar går under tillslut och att naturen alltid tar över för trädgårdskötaren och de som eventuellt tar över skötseln av trädgården kan ju inte leva för alltid. Dessutom så ändras ju idéerna hur den ideala trädgården ska se ut genom tiden. Ifall du som trädgårdsskötare bara tillåter sådant som du själv tycker är vackert och tar bort sådana växter som du själv inte gillar så försöker du styra naturen och samtidigt berätta för andra vad som är vackert och vad som inte är det. Har du då vunnit över naturen?

 

-Jaja. Säger Machiavelli. Men vad har det med pilarna att göra?

 

-Allt! Säger Martinus med en något intensivare blick. –För du förstår, Min käre Machiavelli, du vill precis som trädgårdsskötaren få alla pilar att rikta mot samma håll. Riktningen på människors längtan och önskningar kan du inte styra över. Du kan bara styra tillfälligt över dem genom fruktan, manipulation och liknande och på så sätt få människor att glömma det de känner. Då naturen alltid vinner så kommer trädgårdsskötaren alltid att förlora. En diktatur, hur väl den än vill, kan inte vinna i längden.

 

-Jag förstår vad du vill säga. Men kära Martinus, din enkla liknelse med pilar förklarar inte allt. För det finns andra drivkrafter än de att vara som sina förebilder. Jag har tillexempel alltid strävat efter sanningen, hur jobbig och hård den än kan vara ibland. Oavsett hur vindarna blåser och hur andras kappor har vänt så har jag alltid försökt utrycka sanningen. Oavsett hur jobbigt det blir för mig i slutändan så är sanningen mitt största mål och min enda kärlek.

 

-Jag förstår. En mycket fin drivkraft säger Martinus leende då han går till bordet och sätter sig framför sin kaffekopp. Han smuttar på sin kopp och tar en bit av bullen som Machiavelli själv bakat. Han ler menande och säger att den var mycket god.

 

-Aha, säger Machiavelli skämtsamt som om han kommit på Martinus med att ljuga.

 

-Vad menar du, säger Martinus förvånat.

 

-Även om jag tycker om det du säger så finns det en lucka i ditt resonemang, säger han leende och lite slugt. -Lite charmigt på något sätt.

 

-Haha. Kanske det. Men sanningssökare passar också in i bilden. För du glömmer ju att pilarna, vilket vill säga människornas önskningar och viljor, inspireras av andra människor. En sanningssökare försöker tänka själv precis som du gör och ibland så kan dessa sanningssökare påverka många människor, också genom längre tidsrymder, precis som du själv har gjort. Men då pilen en gång nått sitt mål så finns det ju nya krafter som lockar dess färd till nya mål. Nya inspirationskällor. Detta är vad som får utvecklingen att gå framåt. Du precis som många andra genom historien har bidragit till denna utveckling men precis som med naturen i jämförelse med trädgården så vinner alltid naturen. Så är det med utvecklingen också. Många människor håller redan på att tröttna på de maktfullkomliga despoter och företagsledare som försöker bestämma över vad de ska tycka om och längta efter. Som ofta tvingar dem att arbeta för hårt och med för lite i lön. Dessutom så äter företag andra företag och offren som detta maktspel skördar är människors livsglädje …

 

-Sluta! säger Machiavelli något argt. Så vad menar du skulle vara alternativet. Va!!

 

-Det är verkligen inte min mening att förarga er, min bäste herre. Jag svarar bara på de frågor som du ställde. Jag tänkte att du frågade för att du var intresserad av mina tankar.

 

- Förlåt. Jo. (Machiavelli reser sig och går tankfullt fram och tillbaka igen. Ironin och överlägsenheten har byts ut av mild sorgsenhet och en äkta tankfullhet). -Förlåt, jo … (Tankfullt och inåtvänt går han fram och tillbaka, en kortare paus) –Jag har så länge levt med denna min syn på människan och jag är så trött, så trött. Jag vill bara vila. Många ser mig som en auktoritet men jag är så trött på misstänksamhet och strategi. (Han sätter sig åter vid bordet. Han gömmer händerna i ansiktet och kroppen skakar av snyftningar).

 

Martinus reser sig bestämt och kärleksfullt med en stadig blick på Machiavelli. Han sätter sig vid sidan av honom och lägger sin arm milt om Machiavellis axlar och talar vänligt och varmt till honom.

 

 Resten av kvällen så pratar inte Martinus mer om sina tankar utan lyssnar på allt som Machiavelli har gått och burit på så länge. Sent på kvällen så skiljs de åt som vänner och Martinus tackar varmt för det fina sällskap som Machiavelli varit. Machiavelli ler vänligt tillbaka och frågar ifall de kan träffas någon mer gång. –Självklart, säger Martinus. -Vi är ju vänner. Är vi inte det?