Berättelser

Gräsplätten i Borås stadspark.



När förstår jag?

Ett plan dyker upp bland molnen, sedan försvinner det igen. Vad betyder det? Att någon är lycklig?
En hund viftar med svansen då två flickor promenerar med honom. Några till är lyckliga. Fåglar strosar nyfiket omkring, flaxar, grupperar sig och hittar sin mat i sommarsolen. Många är lyckliga. Jag är lycklig, som får bevittna lyckan hos andra.

Ett barn i jeansjacka och en mor med barnvagn sitter på en parkbänk och matar duvor. Roligt. Spännande. Barnet springer fram. Duvorna aktar sig försiktigt. Livets eget skådespel. Bättre än tv!

De äter sin egen middag nu medan cyklister och gångare far förbi. Mamman som även hon har jeansjacka matar sina två barn med mat från McDonald’s. Smulorna får duvorna.

Symbios. Lycka. En enkel middag i paradiset. Solen skiner inte men barnen och de förbipasserande skiner mer istället.

På en gräsplätt på en liten kulle i stadsparken ligger en man som betraktar allt och det är jag. Det är sommar i Borås stadspark. Jämte mig flyter en tung flod långsamt framåt, det är floden Viskan. Bortom Viskan stadens mummel och brus, köpcentran och klädaffärer.

Vi bryr oss inte om det, vi i parken. Jag mumsar på en bulle och dricker kaffe. Livet är härligt. Snart ska jag fota lite ifall solen tittar fram. Nu ligger jag hellre på en filt och vilar.

Är livet en fantasi och lever jag i en sådan just nu? Det kanske är så att gräsplätten jag ligger på i själva verket är en metafor för det ”verkliga livet”. Livet som inte finns.

På så sätt så lever jag drömlivet. Jag ligger på en gräsmatta och tittar på molnen som sakta glider förbi. Skriver lite. Dricker lite kaffe.

Men det är ensamt i paradiset, känner jag. Jag fantiserar, glider även i tankarna. Tittar drömskt på en rödhårig ung kvinna som går förbi. Även hon verkar drömmande. Men hennes drömmar handlar inte om mig. Det gör de aldrig.

Ja, det är ensamt i paradiset. Ibland så tränger solen inte fram och färgerna går från att vara färgglada och vackra till att vara glåmiga och tunga.

Ibland så blåser vindarna upp till storm och gräsplätten blir helt ensam, lerig och övergiven. Endast en ensam fågel kraxar där skönheten innan var både ljud, syn och doft.

Likt en projektil in i verkligheten ljuder nya trumpeter. De skär, påminner och fjärmar.
Ljud från den farliga verkligheten droppar på mina sinnen och kinder. Här behövs åtgärder för annars öppnas Pandoras box och ger sina tunga presenter. Presenterna är minnen från det förflutna. De är sargande och sinnesfjärmande verktyg för den som inte vill leva mera. Påminnelser om varningar av mörker och skugga. De är jag, som jag var.

Projektiler av vatten träffar ibland min gräsplätt men blixtar lyser upp min tillvaro. Stunder av närvaro som behövs.

Blixtarna visar att blommorna ej har förlorat sin färg. De lyser upp och visar att långt där borta skrattar ett barn av leklust i regnet, de visar i sitt tillfälliga ljus ett bo med fågelungar som äter sig mätta och att staden lyser så förunderligt vackert. De påminner. En buske skapar ett hål prydd av blommor som ger skydd.

Ovädret drar förbi. Solen skiner igen. Stormen är över. Tryggheten fanns hela tiden för staden hålls samman av ett klister som är gjort av ömhet, svett och tårar. På gott och ont.

Min gräsplätt är den samma. Återigen tänker jag på framtiden.

Framför den blomprydda busken ställer sig en underskön och mörkhårig kvinna. Hon poserar och ler. Hennes kompis fotar glatt. ”Life goes on, life goes on indeed” tänker jag.
Ifall jag är en drömmare, gör det något då mina drömmar är vackra, tänker jag rofyllt medan livet sakta fyller min kropp igen. Kaffet är kallt nu men smakar fortfarande gott.
I Beethovens arbetsrum

Beethoven. Min tröst i natten. Då andra får tröst av en varm kropp och en viskande andedräkt, så len att den skapar mild extas, får jag tröst av Beethovens musik.

Jag tröstar mig med Beethoven och känner samhörighet i konsten. Han gav sitt liv för att förmedla skönhet och han dog i en härjad kropp. Utanför all anständig gemenskap så försökte han ändå förmedla skönhet till en värld där allt för få tog honom till sig som den medmänniska han ville vara. Han gav aldrig upp sina ideal om en förenad mänsklighet.

Hans inre andades friskhet då hans öron slutade fungera.

Han gav aldrig upp. Därför blev hans självpåtagna uppgift att ge världen den skönhet som endast han kände han kunde förmedla.

Man skrattade och sa, där går Beethoven. En gång var han en stor man. Nu är han en trashank, en utstött, en paria. Ett levande lik.

Men det var han aldrig. Tvärtom. Då hans kropp började förtvina och alla människor omkring honom försvann så hittade han någonting inom sig.

Något större än det han någonsin upplevt. Kanske han till och med i de stunderna tackade sin dövhet för att han fick möjligheten att blicka inåt.

Han fattade pennan. Den fick ett eget liv och den lät högt då han hårt och nästan våldsamt ristade in not för not i en självutsläckande intensitet.

Han skrev och skrev. All smärta han upplevt sjöng likt en månghövdad fågel från hell sina sånger men hans sensmoral var alltid harmoni och skönhet.

Långt där ute, såg man hans fönster. Där vandrade de fattiga trashankarna och det var de som såg något underligt. De såg en glöd som kom från det fönster där man sade att den en gång store kompositören Beethoven bodde.

Några såg att glöden växte, några blev till och med rädda. Några kände värme.

Inne i rummet satt han som glömde tid och rum. Hans penna var vid detta nu så varm att det var en ansträngning för honom att hålla i den. Men han fortsatte.

Hans smutsiga kläder gjorde att han hade klåda över hela kroppen och hans psyke var hårt ansatt av ett hårt och krävande liv men allt detta försvann så fort han kände pennan i sin hand. Han skrev och skrev och skrev. Han kände sig lätt och han log. Han nynnade tyst för sig själv.

Han gav sitt allt. Sin kärlek, sitt liv och sitt inre till den musik som han visste, av hela sitt hjärta, skulle trösta så många själar. Sådana som han. För musiken var hans sätt att visa omtanke och medlidande. Kärlek. Den var hans allt.
Jag tackar honom för det.
Utanförskap.

Likt den puckelryggige Quasimodo så får jag stiga ur vägen för de vackra och filmstjärnelyckliga andra. Jag kan ensamhet. En frostig natt, en isande avsaknad av mänsklig kontakt. Där varje steg in i framtiden måste göras med största försiktighet för att inte väcka ravinens ilskna yttringar. Ett helvetes avgrund öppnar sig så jag börjar tina, frostas av och tror att jag har rättighet att drömma. Att drömma om värme och nära närhetslängtan, om någon annan.

Vem är ni? Ni är en. Jag är den andra. Den som inte syns. Den som bekräftar att ni faktiskt är huvudpersonerna i erat drama. Den osynliga leende och applåderande publiken. Den som får er att må bra men som ni inte vill träffa sen. Ensamvandraren i mörkret efter föreställningen om erat liv. Om drömmen som varar en livstid. Den som när nya drömmar och som jag bara ser genom fönstret i min gamla glasbur. Det går tio år till. Det går tjugo år. Tiden rinner ut. Men bara för mig.

Ni lever erat liv. Jag räknar dagarna som är kvar.

Sträck på en osynlig vägg, Gamla frostiga leenden som visar sig vara reflektioner i väggen som ramar in mitt ensamma liv.

Vad är drömmar när man inte får leva dem. Jag vet svaret på den frågan. De är reflektioner av ett tillslut tomt sinne. En pulserande längtan efter något som aldrig varit, något som aldrig ska bli.

Så lev ni era liv. Jag ser er men ni ser inte mig. Bli ett par. Upplev det som jag aldrig fick uppleva. Var lyckliga, var unga. Se mig som ett ansikte som sakta smälter in i mängden. Ett leende intetsägande ansikte.

Ni visste inte att jag hade drömmar va! Att jag hade känslor.
Ni visste inte att jag var något va! Något annat än eran publik?

Quasimodo sluter era händer och ger er eran frihet. Bliv lyckliga och älska.

Quasimodo ler tålmodigt mot frosten.

Quasimodo sluter sig långsamt in i sig själv igen.

Quasimodo log mot dig en gång. Du oåtkomliga vackra lyckliga kvinna.

Han var en gång. Du är.

Han vinkar sorgset av tåget där alla människor sitter. Du och den där killen som ignorerar dig sitter där.
Man skrattar och har mysigt. Man är människor där. Vänskap existerar där.

Quasimodo ser och ler sitt inåtvända leende.

Han förvandlas sakta till en sten. Det börjar snöa.

Stenen blir en del av ett frostlandskap.

Minnen.
Fanns det någonsin något annat.
Machiavelli och Martinus möts i ett samtal.
 
(Obs. Denna text är en ren fantasi men i den föreställer jag mig att ett möte mellan dessa två skulle kunna se ut på följande sätt. De två är Machiavelli som skrev boken ”Fursten” och Martinus Thomsen, dansk författare som skrev ”Livets bok”. Jag förstår naturligtvis det orealistiska i detta möte då de levt i olika tidsåldrar och stod för så olika idéer och tankar).
 
Vid ett middagsbord någonstans i världen. Machiavelli går långsamt fram och tillbaka. Han ser ut att resonera med sig själv. Dels innesluten i sina egna tankar och dels som i en slags dialog så går han fram och tillbaka och talar växlande lågmält och växlande mer intensivt. Jämte honom sitter en tyst och lugn gestalt (Martinus). Han ser vänlig ut. Machiavelli säger:
 
-Men min kära Martinus, du förstår inte. Du är naiv i din blinda tro på människan. Du förstår… Människan är svekfull till naturen. Människan är självisk. Ge dem ett finger och de tar hela handen. Därför så måste de hållas på avstånd och de måste styras. De behöver likt ett barn tuktas och det är först då de känner respekt för dig som du kan ge dem kärlek.
 
Martinus skrattar kärleksfullt.- Ifall det är din åsikt så …
 
-Ja! (Machiavellis glöd verkar bara starkare. Han knyter ena näven mot himmelen). –Det finns bara en makt här i världen och det är människans vilja. Det fina med det är att den är fri för alla att ge utryck för. Ser du denna hand. Allt en människa behöver är en vilja, två händer och en stor portion med mod. Men att styra människan med enbart mod går naturligtvis inte. För ifall du är hatad så förlorar du din makt. Men är du enbart älskad så blir du lätt maktlös då människans kärlek är flyktig. Alla människans handlingar styrs av själviska motiv. Därför är det bäst att vara fruktad. Fruktan är maktens fader och moder. Alla tjänares avgud. Även för en välmenande ledare så är det nödvändigt att styra med både list, slughet, fruktan och kärlek.
 
Martinus. (ser vänligt ut men med en skarp blick). -Nåh. Säger du det så är det ju så för dig. Varför vill du berätta detta för mig?
 
-Därför att jag vill dig väl Martinus. Jag tycker du verkar vara en välmenande och ärlig man och jag gillar dig. Men du måste förstå att du aldrig kan överleva i denna värld ifall du inte har lärt dig människans innersta natur. Du kommer att bli utnyttjad.
 
-Det var mycket vänligt av dig.
 
-Får jag fråga dig Martinus. Varför verkar du så oberörd då världen omkring dig stormar?
 
-Vill du det veta, säger Martinus leende.
 
-Ja. (Maciavelli sätter sig ner. Glöden har släckts lite i hans ögon och han verkar genuint nyfiken).
 
-Det jag säger är inte tänkt som en kritik till dina åsikter. Jag vill dig väl precis som jag vill alla väl. Du må förstå att kärleken är den största gåvan man kan ge andra. Jag inser, precis som du, att människan i det förflutna och till viss del även idag i nästan allt hon gör har en självisk drivkraft. Men ifall man själv utgår från detta i sina egna handlingar och på så sätt rättfärdigar ens egen vilja att vara självisk så bidrar man ju bara ytterligare till det som skapar denna själviska maktkamp som du beskriver. Den storm som mänskligheten måste uthärda kan bara finnas så länge själviskheten styr över kärleken.
 
-Men hur kan du säga så Martinus! Titta på alla civilisationer som mänskligheten någonsin har visat upp. De har alla styrts av denna kontroll som dels tuktar och dels lär. Det är i denna kontrollerade miljö som riktig kärlek kan frodas. Det behövs både kontroll och struktur. Man kan se på trädgården som ju är en mänsklig skapelse. Skönheten kan få utrymme i den men bara då man först tuktat naturen. Se även på en konstnär. Det är först då han behärskar tekniken, vilket kräver mycket viljekontroll, som han kan skapa mästerverk.
 
- Nåh. Det är kloka tankar du har. Jag anser precis som du att all talang behöver föregås av övning. Övning som inte alltid är helt smärtfri och glädjefull ibland. Men vad är den ultimata talangen och hur övar man upp den?
 
(Machiavelli ser plötsligt något trött ut. Han gör en viftande nonchalant gest med handen och något suckande säger han) – Hur menar du, Martinus?
 
-Det låter på dig som du vill samma som jag i grunden. Vi vill båda ha civilisation och vi vill båda att den ska bestå. (Martinus ställer sig upp och går fram till ett stort block som råkar vara uppställt mitt på golvet). -Låt mig illustrera. (Han drar en linje mitt över blocket. Sedan en till. Och så ytterligare några till. Så till alla dessa linjer som går åt olika håll så ritar han riktningspilar). -Föreställ dig att pilarna representerar olika viljor och blocket en civilisation. Föreställ dig att viljan har ett mål och att den inte slutar förrän den nått sitt mål. Viljan består av människors drömmar och önskningar.
 
-Jag lyssnar, säger Machiavelli och låter lite som om han talar till ett naivt barn. Han lutar huvudet lite slött i ena handen med armbågarna på bordet.
 
-Nåh, säger Martinus roat. –Målen som dessa pilar strävar mot är oftast inspirerade av andra människors framgång. Många människor vill enkelt utryckt vara som sina förebilder och uppleva det vad deras förebilder upplever. För att ändra riktning på pilarna så måste du först ta död på dessa människors drömmar och deras längtan eftersom det är bränslet som får deras pilar att gå framåt. Du menar att en trädgård är en bra liknelse på en vacker civilisation och som jag förstår det så menar du indirekt att det behövs en trädgårdsskötare som styr civilisationens utveckling. Men jag frågar dig, har någonsin en trädgård utvecklat och skapat de blommor som är dess prydnad och skönhet. En ros är en ros oavsett om den finns i naturen eller i en trädgård. Visst har vi människor utvecklat nya spännande sorter utifrån de som redan finns men grundmaterialet är ändå det som redan finns. Får jag fråga dig ytterligare en sak? Kan en trädgård leva för alltid. Mitt svar skulle vara att alla trädgårdar går under tillslut och att naturen alltid tar över för trädgårdskötaren och de som eventuellt tar över skötseln av trädgården kan ju inte leva för alltid. Dessutom så ändras ju idéerna hur den ideala trädgården ska se ut genom tiden. Ifall du som trädgårdsskötare bara tillåter sådant som du själv tycker är vackert och tar bort sådana växter som du själv inte gillar så försöker du styra naturen och samtidigt berätta för andra vad som är vackert och vad som inte är det. Har du då vunnit över naturen?
 
-Jaja. Säger Machiavelli. Men vad har det med pilarna att göra?
 
-Allt! Säger Martinus med en något intensivare blick. –För du förstår, Min käre Machiavelli, du vill precis som trädgårdsskötaren få alla pilar att rikta mot samma håll. Riktningen på människors längtan och önskningar kan du inte styra över. Du kan bara styra tillfälligt över dem genom fruktan, manipulation och liknande och på så sätt få människor att glömma det de känner. Då naturen alltid vinner så kommer trädgårdsskötaren alltid att förlora. En diktatur, hur väl den än vill, kan inte vinna i längden.
 
-Jag förstår vad du vill säga. Men kära Martinus, din enkla liknelse med pilar förklarar inte allt. För det finns andra drivkrafter än de att vara som sina förebilder. Jag har tillexempel alltid strävat efter sanningen, hur jobbig och hård den än kan vara ibland. Oavsett hur vindarna blåser och hur andras kappor har vänt så har jag alltid försökt utrycka sanningen. Oavsett hur jobbigt det blir för mig i slutändan så är sanningen mitt största mål och min enda kärlek.
 
-Jag förstår. En mycket fin drivkraft säger Martinus leende då han går till bordet och sätter sig framför sin kaffekopp. Han smuttar på sin kopp och tar en bit av bullen som Machiavelli själv bakat. Han ler menande och säger att den var mycket god.
 
-Aha, säger Machiavelli skämtsamt som om han kommit på Martinus med att ljuga.
 
-Vad menar du, säger Martinus förvånat.
 
-Även om jag tycker om det du säger så finns det en lucka i ditt resonemang, säger han leende och lite slugt. -Lite charmigt på något sätt.
 
-Haha. Kanske det. Men sanningssökare passar också in i bilden. För du glömmer ju att pilarna, vilket vill säga människornas önskningar och viljor, inspireras av andra människor. En sanningssökare försöker tänka själv precis som du gör och ibland så kan dessa sanningssökare påverka många människor, också genom längre tidsrymder, precis som du själv har gjort. Men då pilen en gång nått sitt mål så finns det ju nya krafter som lockar dess färd till nya mål. Nya inspirationskällor. Detta är vad som får utvecklingen att gå framåt. Du precis som många andra genom historien har bidragit till denna utveckling men precis som med naturen i jämförelse med trädgården så vinner alltid naturen. Så är det med utvecklingen också. Många människor håller redan på att tröttna på de maktfullkomliga despoter och företagsledare som försöker bestämma över vad de ska tycka om och längta efter. Som ofta tvingar dem att arbeta för hårt och med för lite i lön. Dessutom så äter företag andra företag och offren som detta maktspel skördar är människors livsglädje …
 
-Sluta! säger Machiavelli något argt. Så vad menar du skulle vara alternativet. Va!!
 
-Det är verkligen inte min mening att förarga er, min bäste herre. Jag svarar bara på de frågor som du ställde. Jag tänkte att du frågade för att du var intresserad av mina tankar.
 
- Förlåt. Jo. (Machiavelli reser sig och går tankfullt fram och tillbaka igen. Ironin och överlägsenheten har byts ut av mild sorgsenhet och en äkta tankfullhet). -Förlåt, jo … (Tankfullt och inåtvänt går han fram och tillbaka, en kortare paus) –Jag har så länge levt med denna min syn på människan och jag är så trött, så trött. Jag vill bara vila. Många ser mig som en auktoritet men jag är så trött på misstänksamhet och strategi. (Han sätter sig åter vid bordet. Han gömmer händerna i ansiktet och kroppen skakar av snyftningar).
 
Martinus reser sig bestämt och kärleksfullt med en stadig blick på Machiavelli. Han sätter sig vid sidan av honom och lägger sin arm milt om Machiavellis axlar och talar vänligt och varmt till honom.
 
 Resten av kvällen så pratar inte Martinus mer om sina tankar utan lyssnar på allt som Machiavelli har gått och burit på så länge. Sent på kvällen så skiljs de åt som vänner och Martinus tackar varmt för det fina sällskap som Machiavelli varit. Machiavelli ler vänligt tillbaka och frågar ifall de kan träffas någon mer gång. –Självklart, säger Martinus. -Vi är ju vänner. Är vi inte det?

© Copyright 2018 Patrick Karlsson. All rights reserved.

  • Facebook Classic