Funderingar

Hydrans hemlighet

När jag tänker på de ibland allt för vanligt förekommande mänskliga känslorna hat och hämndbegär så kommer jag att tänka på den mytologiska figuren Hydran som då man hugger av ett huvud så växer genast två nya ut, vilket gör den mäktigare än någonsin. Så fortsätter den växa tills den sätter hela världen i brand. Hat, hämnd och ilska gör den bara starkare. Enda sättet att bekämpa denna Hydra är att låta den svälta ihjäl eller låta den förtära sig själv. Det gör man endast genom att undvika dess vrede (även om Herkules kom till en annan slutsats).

Ifall man lär sig att neutralisera varje hatiskt laddad handling som är riktad mot en själv med en slags ickereaktion så lär man sig hemligheten bakom hur fred måste skapas både mellan nationer och mellan individer. Men det räcker inte med en ickereaktion då den i sig kan skapa en fördröjd reaktion av negativt slag i ens ännu primitiva psyke. Man måste även försöka förstå människan bakom den negativa handlingen och först då man förstår så kan man förlåta handlingen och försonas med den andre i sitt inre.

Detta, är något som låter så enkelt men som är så oerhört svårt i praktiken att det känns som en omöjlig uppgift. Men ändå så är det, det absolut enda förhållningssättet som verkligen kan skapa varaktig fred på jorden (enligt min mening). Själv har jag förstått detta rent teoretiskt (inbillar jag mig) men i praktiken är jag sämre på det.

Jag minns den underbara filmen ”Gandhi” där den för mig store frihetskämpen Mahatma Gandhi rent spontant svarar på en fråga kring kristendomens ”öga för öga, tand för tand” och han svarar mycket insiktsfullt att -”öga för öga fungerar inte då det i slutändan gör hela världen blind”. Så klokt och insiktsfullt svar och för honom så var inte detta bara en teori eller en lustifikation.

Ett helt liv som en representant för en förtryckt folkgrupp (Indierna) av en imperialistisk makt (Britterna) så kunde Mahatma lätt bli hämndgirig då han fick en så stor och mäktig folkgrupp som Indierna bakom sig. Han kunde tagit den lätta vägen och samtidigt lättat lite på det inre trycket som förtryck skapar genom att sparka ut britterna med ändan före. Sedan hade han blivit hyllad som en hjälte av majoriteten av Indier som var så trötta på förtryck.

Men han förstod att i krig finns inga hjältar och så länge det finns två människor som strider så är inte freden på vår jord allomfattande. Därför måste varje människa ta sitt personliga ansvar för att bli en fredens representant. Han led hellre själv än han lät någon annan lida och var beredd att fasta ihjäl sig för att få allmänhetens uppmärksamhet än han var att angripa någon annan.

Tänk nu, en värld full av människor som Mahatma Gandhi. Skulle då krig kunna förekomma? Nej och absolut nej! För allt angrepp skulle vara totalt meningslöst. Med ett upphöjt lugn och absolut förståelse skulle varje hatiskt laddad handling bli bemött. Det skulle vara som att försöka döda pappersfigurer. Men då världens medborgare också skulle verka för varandra som ju Mahatma i alla sina handlingar verkade för helhetens bästa, så skulle den som hatar absolut inte få någon allierad. Hans hat och krigshandlingar skulle i en sådan värld, likt Hydran, bli totalt isolerad och han skulle troligtvis dö ensam eller genom att ta sitt liv. Men ifall han var beredd att lyssna på sin omgivning som alla tillslut gör, så skulle han förstå att allt han kan förvänta sig av världen är förståelse och kärlek. Det enda värt att bekämpa är det onda och hatiska i hans eget inre. I och med den insikten så kommer världen att öppnas för honom och han kommer långsamt att invigas i kärlekens många mysterier och sanningar.

Nu kanske man långsamt börjar förstå att det enda som kan bekämpa hat och krig är ett personligt ansvarstänkande och ett personligt förhållningssätt i varje individ. Så fort man börjar skylla på någon annan så har man ju inte förstått vad som verkligen krävs av en för att verkligen bekämpa Hydran som ju finns i oss alla och runt omkring.

Ifall vi ser världen och våran närmaste omgivning som en spegel så är det inte alltid en vacker syn vi måste möta och självinsikt är oftast den allra svåraste läxan. Vi vill hellre se det fula hos andra än på minsta sätt inse att vi har lika mycket fulhet i oss själva. Men det är först då vi börjar ta vårat personliga ansvar som den verkliga skönheten omkring oss börjar uppenbara sig. Vi väljer att ta oförätter och förolämpningar och försöker älska tillbaka ändå. Då börjar ju skönheten i världen och i våran närmaste omgivning uppenbara sig för oss. Vi väljer, medvetet, att se skönheten i andra och börjar långsamt se den verkliga skönheten i oss själva.

Där står vi på kontinenten förenade medan Hydran likt ett fyrverkeri långt där borta säger adjö. Vi förenas i vår förundran och det är tyst för första gången på jorden. Vi inser varför. Vi inser att det är för att det för första gången är fred mellan alla människor. Vi delar denna tystnad och känner en djup vördnad inför livets skönhet och hur lätt det egentligen alltid varit ifall vi bara hade förstått.

Det ekonomiska systemet.

Jag känner att jag lite ibland, inget negativt eller så, har varit tvungen att försvara mina åsikter för att de för en del låter som kommunism och därför måste de ju vara både bakåtsträvande och dåliga. Därför vill jag utveckla mina tankar kring detta, för den som är intresserad naturligtvis, om ekonomi och samarbete.

Ta två människor som exempel. Två möjligheter till utveckling finns för dem. Den ena är samarbete och den andra är som många vill kalla det en ”hälsosam konkurrans” dem emellan. I fall de konkurrerar med varandra så kommer de att tävla för att bli bäst sinsemellan och maktsituationen kommer hela tiden att skifta tills den ena konstant har gett upp. Deras drivkraft kommer att vara den att vinna över den andra människan samt att undertrycka den andras vilja till att själv vilja vinna.

Detta är en något enkel men träffande beskrivning, som jag ser det, av det nuvarande ekonomiska systemet som idag är så drivande för all samhällsutveckling i alla länder. Vi kallar systemet kapitalism och menar att detta system innebär den totala friheten för oss alla. Företag tävlar där på samma sätt som människor sinsemellan gör och alla medel inom landets ofta mycket töjbara lagsystemet är där tillåtna.

Det hälsosamma i denna situation anser många (för att inte säga nästan alla) vara att hela våran civilisation är beroende av denna konkurrens mellan alla människor och mellan de grupperingar av människor som vi bland annat kallar företag. De menar att ingen skulle jobba ifall arbetsplatser och samhället var fritt från denna ”hälsosamma” konkurrens. Det ”naturliga” samarbete som sker är den mellan de som jobbar i samma företag men mellan företagen så är det principen ”äta eller ätas” som gäller. När det gäller att göra karriär inom företaget så gäller ofta samma princip för arbetare fast något mildare. Människors status och lön kan variera helt enormt mycket inom samma företag och på samma arbetsplats trots att de lägger ner samma arbetstid.

Hade det inte funnits företag så hade ju ingen varit tvungen att arbeta, resonerar många. Piskan eller moroten. De flesta menar att det behövs en piska som viner över de som arbetar i vårat samhälle i form av krav från arbetsgivare. Dessa arbetsgivare, de som äger företagen och egentligen hela vår civilisation, lever själva under denna piska som då är krav att med alla tillåtna medel, i de länder som de verkar, konkurrera ut andra företag. Den hårda konkurrensen mellan företag gör att ständigt nya produkter kommer på marknaden där den ena är mer fantastisk än den andra. Efterfrågan skapas med hård marknadsföring och vi konsumerar som aldrig förr. Utvecklingen då det gäller främst teknik är helt enorm.

Nackdelen med denna utveckling stavas ibland medkänsla. Status, prylar och pengar är vår starkt legitimerade väg till makt och popularitet. Samma popularitet som djuren på grund av underlägsen intelligens jämfört med människan endast kan vinna genom att döda andra artfränder och medkonkurrenter vinner vi människor genom att tillskansa oss allt mer pengar och där med makt. Samma makt som nationer och diktaturer har utövat mot andra diktaturer och nationer genom vår gemensamma historia utövar idag företag mot andra företag. Deras vapen är pengar. Deras dekorerade krigshjältar är företagsledarna och av dem själva utnämnda vd:ar. ”Krigshjältarna” får behålla sin makt inom företaget så länge som de gör som de blir tillsagda, helst utan att alls tänka själva eller ifrågasätta. De som bestämmer spelreglerna är förtetagsägarna och kan jämföras med de gamla kungarna i sin maktfullkomlighet.

Är då denna maktbalans och konkurrens nödvändig för att vårat samhälle inte ska gå under? Behöver vi piskan över våra huvuden för att vi ska arbeta över huvud taget? Slutar alla arbeta annars? Är vi människor djur och är makt det enda språk vi förstår?

Ifall vi återgår till liknelsen om de två människorna i början av texten och använder det andra exemplet, det att de istället för att konkurrera med varandra istället samarbetar med varandra. Vad säger det sunda förnuftet nu? Kommer resultatet som de åstadkommer tillsammans i form av samarbete verkligen att understiga det som de åstadkommer i form av ”hälsosam konkurrans”. Självklart inte, säger du. Jag med. Det kan man ju se i ett företag tillexempel. Där gäller det att det ”teamet” som samarbetar bäst sinsemellan också är de som har bäst förutsättningar att vinna mot andra ”team”. Ifall man stöttar varandra, självklarheter naturligtvis, och motiverar varandra inom ”teamet” så producerar man bättre tillsammans.

Men vänta lite nu. Hur kommer det sig inte att det som är så självklart för oss och har varit i alla tider inte är det då det gäller den globala världssituationen. Den maktprincip som företagen säljer till oss är ju den samma som vi i dag redan dömt ut och anser omoraliska då det gäller länder. Dessa kallar vi diktaturer. Det är ju allmänt vedertaget att ett krig mellan två länder inte är särskilt hälsosamt för någon och vi gör ju allt för att förhindra att något sådant ska ske. I dessa fall så heter det ju inte att lite ”hälsosam konkurrans” gynnar vår gemensamma utveckling och att den därför är nödvändig. Fråga bara en gammal ärrad krigsveteran vad han anser. Sällan vill han väl tillbaka för att bli beskjuten igen.

Vad skulle hända ifall företagen gemensamt arbetade för samhällets bästa på samma sätt som de utvecklade nationerna redan börjat göra i form av FN och EU och liknande. Vad skulle hända ifall vi gemensamt ägde alla företag och vi alla arbetade för oss själva och varandra. Ingen piska mer. Bara en enda stor morot som vi alla kan äta oss mätta av. Skulle inte detta innebära motsatsen till diktatur.

Hur långt har vi kommit egentligen? Hur primitiva är vi egentligen ifall vi inbillar oss att två människor som slåss mot varandra är mer effektiva tillsammans än ifall samma två människor skulle samarbeta med varandra. Där krig gäller istället för fred, ”hälsosam konkurrans” istället för omtanke, pengar och makt istället för känslomässig frid och där makten styr kärleken och inte tvärt om. Kanske föredrar vi egentligen, innerst inne, en plats där alla är lika mycket värda och där alla verkligen har ett värde. Alla utan undantag. Inte bara de som kan slåss.

Jag anser att vi alla skulle gynnas av en värld där alla människor är ”delägare” i alla jordens tillgångar och där samarbete finns istället för det som man kallar ”lite hälsosam konkurrans”. Fattigdom, socialt utanförskap och kärlekslöshet skulle ersättas med allt vad omtanke och kärlek till allt och alla innebär. Vi har redan förstått att detta är vad som gäller då det gäller våra närmaste. Varför inte göra hela världen till en enda stor familj där alla innefattas i vår omfamning. Skulle inte vår gemensamma utveckling gynnas av ett sådant tänkande. Skulle vi inte vara lyckligare då?

Jag kanske är naiv, men jag anser det.

En distanserad betraktelse över kändisskapet.

Finns vi utanför en grupp. Ifall ingen ser oss, existerar vi då? En lika befogad filosofisk fråga som den gamla klassiska ”-"ifall ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då"”.

Vi söker så mycket bekräftelse, vi människor. Att vilja bli accepterade och älskade har drivit oss till extrema handlingar genom alla tider och gör det fortfarande.

"Älska mig för den jag är" säger man unisont för att i nästa stund stå på någon barrikad och ropa slagord medan man oroligt tittar sig omkring. "Ge mig bekräftelse", är det man egentligen vill ha sagt och det som egentligen borde stå på plakaten. "Ge mig bekräftelsens trygga bröst att suga på än en gång". "Älska mig"!!!

Några köper en dyr bil för att sedan gå med i en bilklubb för de exklusiva och andra skaffar en tatuering med en innebörd som gör dem accepterade inför de som man tror man vill bli älskad av. Sedan inser man att man vill tillhöra en annan grupp och en ny tatuering är på gång. Det räcker med att några älskar en, och sedan bara några till osv. Till slut är hela kroppen fylld av tatueringar. Deras gemensamma betydelse är, älska mig.

Man kan se ett barn som blivit försummat under hela sin uppväxt i en förvuxen tonårskropp göra allt för att få applåder och för att bli en kändis samtidigt som de låter sig bli smädade av en elak och ganska skäggig idoljury. Vad de egentligen säger är, älska mig! De säger inte, älska mig för den jag är.

Vi står där, så fåniga i våran längtan att bli någon, av att få applåder och bekräftelser. Vi gör oss till och fånar oss, desperata för ett skratt eller gruppens signal av att vi är okey.

Finns vi ifall vi inte låter? Ännu en befogad fråga i dagens tidsålder. Fanns trädet i skogen? Vem finns mest ifall svaret är nej? Är det Justin Bieber som är den mest existerande människan just nu. Är det han som lever det mest fulländade livet? Är det han som är veckans levnadskonstnär, han som låter mest i veckans kändisskrammel och syns mest i tabloiderna. Finns han mest just nu? Är han den mest levande människan på jorden? Jag tror faktiskt många skulle vara frestade att svara ja på den frågan.

En annan fråga? Kommer vi med en slags självdistans skratta åt oss själva i framtiden. Åt den kändishysteri vi en gång skapade, på samma sätt som det idag är svårt att hålla sig för skratt då man ser en prålig påfågelkrage på en pudrad fransk adelsman ala sjuttonhundratal? Eller kommer kändiskulturen att bli ännu värre i framtiden.

Ifall att vara kändis är något som många på jorden tror är livets största bedrift och lycka så skapas just i denna stund så många drömmare bland oss att det kommer att ta många generationer av kändiskultur innan vi alla börjar känna oss mätta på den. En något skrämmande tanke eller är det kanske en lockande tanke för många?

Tänk er själva. Mormor sitter framför sina barnbarn och berättar om då hon var med i Idol. Barnen tror att hon är gaggig då de ju vet att idoler är stora hjältar och världskändisar medan mormor bara är, just det, en mormor. Men mormor ger sig inte och påstår att faktiskt flera miljoner kunde följa hennes framsteg som sångerska i tv. Plötsligt kommer morfar och berättar att han minsann också var med i Idol en gång i tiden. Mamma och pappa flikar in, -”vi också”.

Där sitter barnen, totalt skräckslagna. Ifall alla varit idoler, vad ska vi stäva efter. Hur ska vi känna oss unika och speciella? Ett stort -"hjälp" kommer över deras läppar. – -”"Förresten" säger pappa, "jultomten finns inte"”. Barnen orkar inte bry sig längre.

Jag är inte bitter (bara lite då) utan försöker hålla en objektiv syn på saker och ting. Samtidigt så vet jag att jag innerst inne inte är ett dugg bättre än någon annan. Jag skulle lätt tacka ja ifall något idolprogram hörde av sig till mig och gav mig chansen att livnära mig på min musik. Jag försöker inbilla mig själv att jag i alla fall har ett budskap med min musik men sen så googlar jag och inser att alla musiker känner samma sak. Att de har ett viktigt budskap eller en intressant livshållning som de vill förmedla till sin publik.

Ett, aaaaarrrrrrggggggghhhhhh börjar långsamt smyga in sig i min kropp och ordet pressas nästan omedvetet ut från mina sammanbitna läppar. Men vänta nu lite. Det kanske inte är ett ångnestskrik jag känner, det kanske är början på en låt. Kanske jag inte är som alla andra. Kanske min ångest är äkta musik. Jag försöker igen. Aaaarrrrggghhhhh, aaarrrgggghhhh. Ja minsann. Detta är en låt. Går den i dur eller moll? Går den i dur eller moll?

Lite tankar om kaos och ordning.

Enligt begreppen så som de nämns inom forskarkretsar så finns kaos överallt och den enklaste matematiska formel ifall den har ett element av detta kaos är då omöjlig att förutsäga. Men också så är ordning en oundviklig del av kaoset. De verkar gå hand i hand. Kaos blir då en del av systemet och t.ex. evolutionen enligt detta tänkande är då en slumpmässig och viljelös men ändå reglerad företeelse som är styrd av både kaos och logik.

Ifall man filosoferar fritt kring detta och jämför med den andlige forskaren Martinus Thomsens tankar så skulle man kunna jämföra kaos med vad han kallar ”tyngdenergi” och ordningen som reglerar kaoset med vad han kallar ”känsloenergi” vilka enligt honom är de två krafter som samverkar i all form av fysisk materiabildning. Det som vetenskapen kallar ordnat kaos är alltså vad samverkan mellan värme (tyngdenergin) och köld (känsloenergin) är enligt Martinus (egna funderingar). Värmeenergi skapar ett ”tänkt” kaos (enligt mig) och köldenergin skapar ordningen i kaoset. Hur kan man t.ex. förutse hur en eld ska bete sig och ens hur den ska se ut i nästa sekund. Går det? Vilka beräkningsfaktorer saknas för en sådan uträkning. Men regleras inte all eld av omgivande förutsättningar i form av yttre klimat.

En fjäril kan skapa en tornado på andra sidan kontinenten (Butterflyeffekten) och mönster kan bildas och organiseras tillsynes helt utan yttre faktorers påverkan (fraktaler mm). En sak som Newton inte tog med i beräkningarna då han talade om sitt stora urverk som han menade gud satt igång och som sedan tickar på av sig själv är att all materia består av levande varelser som har egna ”fria” viljor (såsom fjärilen) och som samverkar på ett sätt som vetenskapen inte kan förutbestämma ifall man bara tar till rent fysiska förklaringsmodeller. Därför uppfattar vi nu kaos där vi innan hade en trygg världsbild presenterad av Newton. Vi har helt enkelt blivit för avancerade för att förlita oss på att allt är styrt av en frånvarande gud men är fortfarande allt för obegåvade för att inse att bakom all materia så finns liv och därmed vilja.

Hur fjärilar reagerar sinsemellan och även andra djur, t.ex. fåglar i flockar är både oberäkneligt och beräknligt för oss som observatörer. Den ordning som styr deras gemensamma beteende är de faktorer som påverkar dem som grupp. Hur vinden blåser och hur varmt det är eller ifall någon fara lurar någonstans är bara några sådana exempel. De yttre faktorerna är alltså ordning och också den sammanbindande kraften i deras yttring. Den reglerande kraften i deras gemensamma reaktion som fågelflock är alltså det omgivande klimatet och där finns en likhet med eldens dans genom lyften och syret. Men ifall fågelflocken inte reagerar efter hur det omgivande klimatet fungerar så kommer den inte att överleva. Elden strävar i sin tur efter att få så mycket syre som möjligt då den fladdrande smattrar i luften.

För att förstå eldens nästa steg så kanske man måste gå ner på micro-nivå för att så se var koncentrationen av syre finns osv. Då det gäller fågelflocken måste man på samma sätt bortse från att fåglarna är en del av en flock samt att de har en individuell vilja och även där alltså på sätt och vis gå ner på micronivå för att totalt sett se hur de ska bete sig. Varje individ i helheten betyder något. Alla utan undantag. Samverkan mellan de olika fåglarna spelar också in, vilken som är ledare mm. Den minsta förutsägelse blir alltså enormt komplicerad och naturligtvis helt omöjlig ifall man inte känner till alla, och då menar jag alla, detaljer på alla nivåer. Ett talande exempel på detta är hur bevisligen svårt det är att förutspå vädret, där ju oerhört många faktorer spelar in.

Materians oberäkneliga beteende har alltså med viljor att göra (egna funderingar) och viljornas styrda kontrollerade förutsägbara beteende med omgivningens påverkan att göra. Den fria viljan är på så sätt identisk med elden ifall den inte arbetar med det omgivande klimatet. Principen kyla och eld finns överallt där det finns fysisk materia (enligt Martinus) och då allt är relativt (enligt Einstein). Varje gång det uppstår en friktion mellan den fria viljan och dess omgivning så uppstår relativt sett värme och den totala kölden kanske är det totala samarbetet på alla nivåer i den fysiska materian. Men då det totala samarbetet uppstått så behövs inte längre fysisk materia och vi är på så sätt bundna i vår egna ”fysiska” kropp så länge en vilja ger sig till känna i det omgivande klimatet.

För att förstå och sätta sig in i det kaos som vetenskapen menar sig förekomma så behövs något annat än en rent fysisk vetenskap alltså. Denna vetenskap har alltså med viljor och liv att göra vilka alltid uppstår ur jaget i de olika individerna. I annat fall är det ju stopp för vetenskapen och kaos blir då förklaringen i ett som man då menar viljelöst universum.

Personligen så tror jag inte att kaos existerar ens på micronivå och att allt faktiskt är lagbundet och logiskt ifall man bara har alla pusselbitarna. Där går den fysiska vetenskapen bet då man ju inte ens kan acceptera att jaget existerar (då det inte går att bevisa dess existens) och än mindre att en vilja existerar som ju är resultatet av detta jag. Då man börjar tala om liv bortom den rent fysiska förklaringsmodellen så blir man helt plötsligt svarslösa och börjar istället tala om reglerat kaos som förklaring.

För mig så kan vetenskapen endast komma vidare nu ifall man räknar med liv, viljor och jag bakom alla fysiska företeelser och därför ser meningen där annars bara kaos nu finns att se. Martinus har kompletterat vetenskapen (enligt mig) med dessa förklaringsmodeller och vetenskapen har nu oanade möjligheter att gå framåt.

Jaget bakom allt.

Skriver jag nu? Existerar jag ens? Vem styr fingrarna? Är det jag?

Nej, det kan det ju inte vara. Jag finns ju inte. Det som styr fingrarna är bara en klump materia som på något sätt uppvisar en vilja. Viljan går ju att förklara då den kommit till av biologiska orsaker i sitt möte med den omgivande materian.

Den omgivande materian är då de andra ”köttklumpar” som också skapat sin vilja av den omgivande naturen. Den omgivande naturen består i första fall av föräldrarna och den direkta omgivningen. Som ett tomt blad så skrivs man på av andra före detta tomma blad som har kommit till från andra tomma blad. De har som en enda stor fysisk materia format varandra

Men …

Var uppstod då den första viljan? Ja, säger du naturligtvis. Den har gradvis utvecklats av en samling händelser som i en oändlig symmetri genom historien kallas evolutionen. Ja, allt pekar ju mot det (sluta inte läs nu för jag är totalt övertygad om evolutionen och allt som det innebär, bara inte med alla slutsatser som kommit till sedan).

Djur, resonerar du kanske, är ju beviset för det. De har en väldigt primitiv vilja. En amöba är ju ännu enklare. För att inte tala om växter. Där, menar du, finns ju beviset på att viljan är något skapat. Att jaget är det. Den och det har utvecklats liksom våra fysiologiska kroppar, från att vara nästan ingenting till att bli något mer komplext och intressant. Och det slutliga beviset för detta är naturligtvis ”Big Bang”. ”Big Bang” visar ju på samma utveckling från det primitivt enkla till det mest underbart komplexa man kan föreställa sig. Vårat världsallt!

Ja. Och alla forskare har ju nästan enats om denna världsbild så tillsammans så hjälps ju väldens mest intelligenta hjärnor till om att bygga den konstruktion där tanken om ”Big Bang” och där evolution är det centrala.

Självklart säger du och lutar dig på dessa tankar och hjärnor, så finns inte jaget. Själen är en primitiv tanke som kyrkan har skapat. Religion är som magi för de primitiva, som Richard Dawkins med bestämdhet hävdar. De som är benägna att tro på religion är ju likt de som är benägna att tro på en trollerikonstnär. De vill inte avslöja trollerikonstnären för de vill hellre tro att magi finns i världen och att denna magi består av själar och gud.

Men Richard hävdar med bestämdhet att magi finns i vetenskapen och inte i fantiserande. För vetenskapen skapar saker som är bortom allt förnuft. Han menar att hade någon rest in i framtiden så skulle ingen religion på något sätt kunnat fantisera om det som då är möjligt. Han jämför dagens civilisation med den som var för några hundra år sen. Vem kunde ana att vi skulle kunna flyga i flygplan och kommunicera över hela jorden på några få sekunder. Det poetiska i världen finns i verkligheten, menar han.

Här kommer en något överraskande tanke för några kanske. Jag håller fullständigt med. Jag anser som han att vetenskapen är en fantastisk skapelse som vi med våra viljor skapat. Vi vill bevisa och motbevisa. Vi är så oerhört begåvade på att retoriskt tala för vår sak att vi till ock med skulle kunna bevisa för oss själva att vi inte finns och det är precis vad vi ”lyckats” göra också. Den ultimata retoriken behövs för det. Vem hade anat att det ens var möjligt för några hundra år sen.

Vad kommer vi att bevisa i framtiden då? Vi har ju redan bevisat att jaget inte finns, att vi inte finns. För länge sedan bevisade Nietzsche att det inte finns några sanningar. Nu vet man med bestämdhet att gud inte finns.

Jag tror att den mest revolutionerande tanken som en vetenskapsman kan retoriskt slåss för idag är att gud finns. Finns gud så finns ju själen. I detta påstående så finns jagen naturligtvis också. På så sätt så finns viljan bakom jaget och med stöd av vetenskapen så kan man ju då också bevisa att vi finns, bortom allt tvivel.

Ja. Kanske är detta nästa landvinning för vetenskapen. Är jag provocerande här? Jag är medveten om det. Vetenskapen ska ju inte hålla på med primitiva saker som man sammankopplar med magiskt tänkande som härstammar från tron på gudar och myter. Nej, nej. Rickard Dawkins och Nietzsche säger ju att gud är död. Nietsche att det inte finns några sanningar.

Men, säger Einstein med en något lågmäld, tyst röst. Han visste ju att han hade alla förnuftiga vetenskapsmän mot sig och att han började bli gammal och uträknad. Men, säger han i alla fall, tyst, lågmält. Ifall det är så att ”Big Bang” är en verklighet så förklarar den ju inte alls vad som fanns innan ”Big Bang. Hur kan ”Big Bang” uppkommit ur ingenting? Ingen vilja, ingen rörelse. Bara stillhet.

Kan stillhet föda rörelse? Kan ett barn födas utan föräldrar? Kan en vilja skapas ur ingenting? Logiken snubblar ju här på sig själv. Ifall viljan inte kan födas ur sig själv sett ur ett stort perspektiv så kan man ju fråga sig denna fråga. För detta är kärnpunkten i mitt motargument mot vetenskapens syn på att viljan skapas genom evolution. Vad fanns innan evolutionen? Kan någon svara på det.

Tja. ”Big bang” svarar någon snabbt. Den mänskliga viljan skapades av ”Big Bang”. Därmed så föddes evolutionen på jorden. Men säger jag, medvetet motsträvigt, vad fanns innan ”Big Bang”? För ifall tiden verkligen är relativ, som Einstein hävdade, så måste ju denna ”lilla tidsrymd” som har funnits efter ”Big Bang” (som man menar är världens och alltets upphov) vara så kort jämfört med evigheten att den faktiskt inte existerar. För jämfört med en evig tid så är ju all tid man kan föreställa sig (några futtiga miljarder år t.ex.) ingenting. Så kort är denna tidsrymd i jämförelse med evigheten att den inte existerar. Så obefintlig är vår tillvaro i tiden att vi faktiskt inte ens existerar.

Ja säger du. Något kanske fanns innan ”Big Bang”, men det kanske bara var några atomer eller nåt. Någonting som satte allt i gungning så att säga. Men var kom de ifrån i så fall? För ifall man jämför alla de stjärnsystem som är synbara för det mänskliga ögat och de man kan föreställa sig finnas så sätter man ju en gräns för var universum slutar. Men var finns denna gräns. Vad finns bortom denna gräns? En oändlighet av rymd finns då bortom denna gräns. Men det betyder ju att universum inte ens är lika stort som några atomer jämfört med denna oändliga rymd. All storlek är obefintlig jämfört med oändligheten.

Ja, men vad har det med atomer att göra? Bara det att det är samma tankefälla (är medvetet provocerande här) som det är att tro att tiden har en början och ett slut. Men vad är då själva vitsen med detta tänkande. Allt blir ju så komplicerat om man ska ta oändligheten i beaktande då man tänker sig viljans skapelse. Men vem har sagt att verkligheten ska vara enkel. Eller hur?

För, ifall vi tänker oss att det faktiskt inte kan finnas någon gräns för tid och rum, viket jag med absolut bestämdhet hävdar (här är jag inspirerad av Martinus texter) så kan det inte finnas något ur vilket något kommit som en första enhet, utan att något funnits innan.

Tänker man så, har allting alltid funnits och allt kommer då alltid att finnas, för någonting kan inte komma ur ingenting. ”Big Bang” är då endast en slags födelse ur en materia som alltid funnits och som det inte finns någon gräns för, för den är oändlig i sin storlek.

Ifall man tänker sig detta så finns vi. För detta ger möjligheten till ett jag att finnas. För hur kan annars någonting kommit ur ingenting, en logisk motsägelse av den sorten som Einstein reagerade mot då han menade att ”Big Bang” inte kan ha varit början.

Ifall jaget och viljan är skapad av biologin och naturens påverkan och då naturen (universum i detta fall) är oändlig både i tid och rum, så måste ju helt logiskt viljan och jaget alltid funnits. Det vore ologiskt utefter dessa premisser att anse något annat.

För det är ju logik som vetenskapen baserar hela sin tillblivelse och tillvarelse på (med hjälp av observationer och teorier). Vetenskapen som även jag älskar. Så jag menar med bestämdhet att i vetenskapens namn så bör man inkludera mycket mer än man nu gör (år 2012).

Men herregud vilka möjligheter man nu har att gå framåt mot nya vetenskapliga sanningar. Ifall man bara inkluderar några variabler till som möjliga. Man behöver faktiskt inte heller ompröva särskilt många vetenskapliga ”sanningar” som vi redan har.

Det är inte omöjligt att göra detta. Många av dagens vetenskapliga teorier är premisser och som det sedan byggs en vetenskaplig teori kring, där några av världens skarpaste hjärnor har hjälps åt. Strängteorin är ett exempel.

Jag ska sluta nu och låta dig tänka själv. Kanske vi i vetenskapens tjänst kan hjälpas åt här. Vår enda riktlinje är att hitta verkligheten bakom alla livets fysiska biologiska verkligheter. En sådan verklighet kan ha något med det att göra som många ”förnuftiga” människor nu förnekar och det är att vi har ett jag och en vilja som är sprungen ur detta jag och att livet är det enda som existerar bakom dessa fysiska realiteter och att ”döden bara är en tänkt motsats till livet” som Martinus Thomsen utryckte det så vackert.

Ja, ifall verkligheten är så vacker borde detta vara en premiss att forska vetenskapligt kring.

Att lysa.

Att vara självlysande, det är hemligheten bakom all social framgång. Många människor är beroende av andra för att lysa. Som en planet kring solen så cirklar de kring de som lyser starkare än de själva. Självförtroende och förtroende är två av de mest vibrerande krafterna bakom mänskligt ljus. Ifall två planeter möts så blir det bara uppenbart hur mycket de saknar dessa egenskaper.

Två sådana människor blir då nervösa för det är uppenbart hur kalla de är. Inte pågrund av att de är obehagliga utan bara för att de känner obehag. De saknar all förutsättning för egen lyskraft, allt självförtroende. De börjar se nervöst omkring sig efter en sol så att detta uppenbara inte blir för uppenbart för de själva och för andra. Då en människa med egen lyskraft kommer så känner de sig räddade. Deras brister syns mindre då alltid den starkaste källan till ljus sätter de andra i skugga.

Så, för att vara en självständig människa så måsta man våga vissa saker. Man måste våga gå för egen kraft och man måste våga lysa. Våga visa vem man är. Att lysa inifrån är att tro på sig själv och inte bry sig så mycket om vad andra tycker om ens ljus. Då man börjar tvivla så lyser man bara mindre. Att sedan ge ljus till andra, utan att vara selektiv då man gör det skapar förtroende hos andra människor. Egen prestige får ibland stå undan för det att bara vara. Alla onaturliga sätt att försöka skina är bara ytterligare ett sätt att skapa mörker. Endast den äkta ljuskällan varar.

Självförtroende är inget man föds med. Man får det då man känner förtroende till världen. Då vågar man vara sig själv. Man är okej som man är. Men har man aldrig haft det eller någon gång tappat det på vägen så är det något man kan få igen. Steg ett måste vara att våga vara sig själv. En del i detta är att även acceptera andra som de är. Ifall man inte kan göra det så ger man inte heller sig själv friheten att ha brister och dåliga sidor. Steg två måste vara att våga.

Att ta personliga risker och förstå att det inte betyder så mycket i längden. Jämfört med evigheten så har ingen tid betydelse. Att vara öppen. Att öppna sin ljuskälla. Att återigen våga känna förtroende till världen är svårt. Men det går. Att få andra att känna sig okej och att själv känna sig okej är i slutändan samma sak. Vänskap, förtroende och kärlek går före ensamhet, brist på självförtroende och kärlekslöshet.

Att vara fri är att vara sin egen ljuskälla och att samtidigt ge andra frihet att skina lika starkt. Det är en av de mest grundläggande bakomliggande orsakerna till varaktig lycka på jorden. Men vågar man inte lysa så kommer man alltid vara beroende av andras lyskraft. Var dig själv.

Att göra en tavla, detaljer och helheten.

Då jag arbetar på en tavla, säg ett porträtt, så märker jag att det är lätt att missa helhetsdragen då jag börjar arbeta med detaljerna. Då jag arbetat ett längre tag med detaljer så krävs det nästan någon annans objektiva syn för att se att helheten inte är lik. Att näsan eller ögonen sitter lite fel i förhållande till resten av ansiktet. Detta har jag varit med om några gånger.

Hur kommer det sig? Jag skulle tro att det kommer sig av flera orsaker. En av orsakerna är att då man lagt ner ett bra tag på att arbeta med detaljerna kring t.ex. ögonen så vill man inte se att ögat sitter fel. Då får man ju göra om hela arbetet igen. Ett slags självbedrägeri inträffar och man ser inte felen på grund av det. En annan orsak till att man inte ser felen i proportionerna kan vara skickligheten i att måla kombinerat med den mänskliga viljan att skapa skönhet och logik som gör att man ser en tavla som ändå är på sitt sätt är lik motivet trots att proportionerna är fel.

Varför funderar jag kring det? Jo, för jag fick tanken att detta sätt att rationalisera kanske finns inom alla yrkesgrupper. Ingen människa är ju en dator och alla yrkesområden i vårat avancerade samhälle kräver ju ett större mått av detaljarbete. En jämförelse där systembygge in i minsta detalj gör sig gällande är ju vetenskapen och då främst den teoretiska vetenskapen.

Här finns det system där människor över hela jorden gått samman för att skapa en så detaljerad struktur att det är ofattbart för en enda människa att förstå.

Nu är frågan, är det inte lätt att man missar helhetspropotionerna i ett sådant bygge precis som en konstnär kan göra med en tavla. Exempel på sådana komplicerade vetenskapliga teorier är strängteorin och ett annat exempel är teorin om att universum uppstod ur det som vi kallar ”Big bang”.

Här finns många människor som offrat hela sitt yrkesliv och hela sin forskargärning på att dessa teorier ska utvecklas. Faran för självbedrägeri är naturligtvis stor, som i exemplet med proportionerna på tavlan. De kommer med sin stora skicklighet i att tänka logiskt och i att rationalisera dels för sig själva och dels för andra att kunna överbrygga skönhetsfläckar och fel i proportionerna just på grund av sin stora skicklighet i att vara vetenskapsmän och i använda matematisk logik. Och detta utan att ens försöka lura någon utan bara genom att försöka agera som den skickliga vetenskapsman som hen är.

Men, kan man fråga sig i detta tankeexperiment, hjälper inte vetenskapsmän varandra att se objektivt på en teori och på så sätt undviker att omedvetet lura vare sig själva eller andra. Jag tror faktiskt inte det. För dessa teorier som jag tog upp som exempel, Big bang teorin och strängteorin, är så komplicerade att det krävs ett oerhört studium i detaljer för att ens få kalla sig forskare inom förgreningar av dessa vetenskapsteorier. Det blir lite som att gemensamt äntra en båt med en samling andra vetenskapsmän. Med den båten så seglar man gemensamt så långt att båtens storlek i förhållande till t.ex. det land de lämnar i jämförelse förefaller vara minimal. Det är inte svårt att förstå att det är lätt att gemensamt förlora perspektivförhållandet i sin teori och även att förstå att det kan vara omöjligt för någon novis som inte är insatt i detaljerna och logiken kring det som de forskar kring att komma med någon synpunkt som de på något sätt kan ta till sig ifall det inte enbart är en synpunkt som de redan håller sig till i sin forskning. De är på ett allt för stort avstånd från land för att höra andra människors röster ifall inte dessa människor råkar befinna sig i andra båtar med angränsande vetenskapsgrund och teoribyggande så att deras båt befinner sig på ett hörbart avstånd.

Men faktum kvarstår. De har för länge sedan tagit risken att gemensamt förlora perspektivet och helheten i sin forskning. Likt exemplet med konstnären och hans problematik att inte se bristerna i sin tavla så kan det mycket väl vara så att de inte heller kan se bristerna i sin tavla. Men problemet är att det i sådana fall är deras egen begåvning som blir deras fall. För man kan nästan enbart bidra till att deras världsbild utvecklas genom att tala det språk som de lärt sig och som tar många år att studera, vilket då nästan kräver att man redan har accepterat helhetsbilden av deras teori.

Och naturligtvis så är det dessutom lätt att precis som konstnären i exemplet ovan få lite hybris över sin egen skicklighet och därigenom inte kunna tala med andra som man inte anser ha samma skicklighet. När någon novis då står lite vid sidan av och säger, ursäkta, näsan sitter visst lite fel men jäklar vad bra målad den är så fnyser de bara lite och vägrar ta till sig kritiken. Den som står jämte är ju bara en amatör i deras ögon.

Så kan den ologiska men tillsynes vackra logiken skapas.

Men hur överbrygger man då ett sådant avstånd som detta hav skapar och som skiljer vetenskapens båtar åt. Ifall man seglar tillbaks igen så går man tillbaka till det gamla, till den tiden då vetenskapen inte var så utvecklad som den är i dag och då känslan ofta styrde över kunskapen. Nej, det tror jag ingen vill. Ska man då vänta tills övriga båtar kommer ikapp? Nej, det tror jag inte heller är en bra ide.

För alla resor som tar sin början är, enligt mig, predestinerade att nå sina mål. Men det övergripande målet är naturligtvis inte att befinna sig ensam i ett hav. Precis som en konstnär inte kan utvecklas oberoende av omvärlden så kan inte heller vetenskapen det.

Nej, vetenskapen är naturligtvis beroende av omvärlden, för att få en relevant bild av verkligheten. Vetenskap som avskärmat sig från övriga kunskapsfält inom t.ex. filosofi, psykologi och liknande kommer att utveckla sig till hybrider av kunskap där många detaljarbetare tillsammans försöker arbeta fram en helhetsbild och ibland missa helheten. Resultatet blir naturligtvis ibland en oproportionerlig bild av verkligheten. Därför kan en fråga som är relevant för de flesta människor vara totalt orelevant för en Big bang teoretiker. Man kan försiktigt fråga vetenskapsteoretikern hur den enorma energi som satte igång Big bang bara kan komma tillsynes ur ingenting eller om vad som omger resultatet av Big bang. Är det en oändlig rymd av ingenting? Det verkar ju inte logiskt. Ifall man sedan påstår att Big bang faktiskt sett ur ett perspektiv nästan framstår som en karikatyraktigt enkel bild av den möjliga verkligheten så tar man troligtvis risken att själv bli förlöjligad av orimliga proportioner så att man sedan sitter där med lång näsa.

Ja, proportioner är verkligen viktiga och vi hjälps alla åt att skapa dem. Vare sig en konstnär eller en vetenskapsman kan utvecklas till att bli just en konstnär eller vetenskapsman utanför världens påverkan och inga discipliner och inriktningar kan utvecklas på ett relevant sätt utan att lyssna på andra discipliner och inriktningar. Detta är självklart då det gäller oss människor emellan och det borde vara lika självklart för vetenskapen. Annars så riskerar de att göra en karikatyr av den värld som de så innerligt och vackert längtar efter att sant skildra och beskriva.

Marknadsföring och den döende sfinxen.

Föreställ dig en flock med lejon. De respekterar obeveklig styrka och dominans. De vet att hanen som styr flocken i övermått har dessa egenskaper och det är ingen mening med att tjafsa med honom. Plötsligt så, som från ingenstans så dyker en ny hanne upp. Honorna är först skeptiska men han verkar totalt respektlös. Ryktet i flocken börjar sprida sig och ledarhannen känner sig hotad. Den nya hannen har börjat sätta sig i respekt och hans marknadsföringskampanj som den nya ledaren har inletts. En strid är oundviklig. Då den nya hannen är ung och stark så vinner han striden och varumärket om hans obevekliga styrka och dominans skiner lika starkt som solen för de andra i flocken. Flocken har en ny ledare. Den gamla ledaren har gått i konkurs.

Vad jag vill säga med detta är att marknadsföring är lika gammal som jorden. Dess principer sitter lika djupt rotade i oss människor som längtan att överleva. Då man ser barn leka på skolgården och några av dem verkar vara ledare så är det för att de lyckats marknadsföra sig själva bättre än de andra. Det är de som verkar veta vad som gäller, det är de som bestämmer vilken musik man ska lyssna på och vilka kläder som är ok. Det finns alltid barn som revolterar mot dem men de gör det oftast för att de själva vill vara den nya ledaren i gänget. Därför slås alltid avvikande beteende och uppfattningar ut hårdast och det är därför som mobbing är relativt vanligt.

När man nu ser till samhället i stort så pumpas vi just nu fulla med reklam. Företagen är inte särskilt intresserade av vad vi egentligen behöver för produkter utan de vill visa oss att det är de som är coolast i stan samt är de nya ledarna och trendsättarna.

Vad för slags medel använder man sig av för att uppnå detta? Man använder sig av rå styrka precis som lejonhannen, påstår jag. Med hjälp av all kunskap vi människor har i form av psykologi och marknadsundersökningar så använder företagen alla tillåtna medel för att påverka massan om att det är just deras produkter som är bäst. På tv kan man se reklam där Ica Stig är lika familjär som en familjemedlem och man känner att det är ok att handla på Ica. Andra företag vill spela på det som är trendigt och genom flashiga bilreklamer där alla är coola, snygga och lever spännande liv så odlas myten om hur vi tror att vi vill leva våra liv. Det enda man behöver är en ny bil. Eller en ny telefon. Eller en ny smak av framgång …

Dessa reklamer sänd så ofta i tv att en normal människa kanske sett samma reklam fyrtio, femtio gånger utan att ens reflektera över det. Vi är så vana. På så sätt så använder reklamföretagen, de stora lejonhannarna, alla sina muskler för att påverka och prägla oss ända in i benmärgen så att vi ska gilla just deras produkter. Ifall deras marknadsundersökningar visar att många människor bryr sig om miljön så väljer de att appellera till denna känsla i sin reklam. För att det är vad som säljer. Ifall det hade visat sig att alla människor vore emot miljön så skulle de troligtvis välja den infallsvinkeln på sin reklam.

Men det är inte företagen som uppfunnit marknadsföringsprincipen. Nej, inte alls, menar jag. De bara använder den. För precis som den alltid funnits bland djuren så finns den fortfarande överallt i våra dagliga liv. Den finns som sagt på skolgården. Den finns på facebook där alla försöker presentera en så bra bild av sig själv som möjligt genom coola texter och foton. Målet där är precis som för lejonhannen att bli populär. Popularitet hos oss flockdjur är den starkaste överlevnadskraften i våra liv.

Man kan nu säga att ok, våra lägre tendenser gör sig gällande då vi startar stora eller små företag eller då vi på skolgården, vid middagsbordet, på arbetsplatsen eller på facebook försöker bli en vinnare genom popularitet och marknadsföring, men vi har andra egenskaper också. Vi har även goda värderingar genom filosofi, andlighet, vetenskap och altruism som vi också ger utryck för.

Men är verkligen dessa goda sidor hos oss människor fria från denna marknads och självhävdelse princip som bland annat gör att vi tävlar om att bli populära och att bli vinnare. Jag skulle tyvärr säga nej.

Varför nej, undrar någon kanske? Jo, för tittar man på kulturen så är det samma ansikten man ser i tv:n gång på gång och hör på radion. Dessa kändisar är de kulturutövare som har eller är duktiga marknadsförare. Precis som företagen är beredda att ändra sina värderingar efter vad som säljer, så är även artisterna beredda att ändra sin image. De blir precis som varumärken exponerade i oändlighet och precis som de coola ledarna på skolgården så är det de som visar oss andra vad som gäller i modevärlden och liknande. De kända kulturutövarna och idolerna visar precis som företagen oss hur vi tror att vill leva våra liv och i våran trista vardag så lyser de upp vår tillvaro. Det handlar aldrig bara om musiken för en känd musiker. Det har gjorts massor av bra musik som nästan ingen har lyssnat på, bara för att hen som gjort låten inte vet hur man marknadsför sig.

Altruistiska företeelser i vårat samhälle är bra och vi har Amnesty international, Röda korset och liknande. Men inte heller de verkar stå utanför denna företagsprincip. Man kan inte gå fram på en vanlig gågata utan att bli påmind om att man borde skänka ytligare en krona till välgörenhet av en slags välmenande försäljartyp. Precis som telefonförsäljarna så har de mänskliga rättigheternas förkämpar lärt sig att det finns inga nej. De fortsätter ibland så att situationen urartar till att bli en slags mental våldtäkt där man hela tiden ifrågasätts och får följdfrågor. En del orkar inte stå emot och skänker ytterligare en krona. Telefonförsäljare är naturligtvis ännu bättre på detta då de i grunden inte har några principer annat än att sälja. De som säljer dörr till dörr eller på telefon är dessutom oftast fattiga unga människor som jobbar på provision och det är ju även svårt att vara arg på en sådan människa.

Jag är heller inte arg på tiggare även om de precis som telefonförsäljare kan alla knepen för att få dig att reagera. De appellerar till din medkänsla eller till din fåfånga beroende på vad de läser in i situationen. De strävar efter att få kontakt med just dig och de försöker känna in och lära sig vem du är. Det handlar om, precis som då lejon slåss, att hitta svagheter och luckor i den andras försvar. En god marknadsförare vet att förr eller senare faller alla dit ifall de bara utsatts för tillräckligt mycket påverkan.

Men filosofi, politiska partier och goda andliga värderingar är väl ändå fria från denna marknadsföring som även konstnärer och musiker verkar vara experter på, kan man ju tycka. Med eftertryck skulle jag vilja säga nej här! Politiska partier har stor koll på vad vi människor värnar om i form av marknadsundersökningar och de vet att alla människor längtar efter att höra till en grupp med liknande värderingar. Med hjälp av grupptryck och likformig propaganda kring vård, skola och omsorg så får de över just dig på sin sida. De appellerar dessutom till dina drömmar om en bättre värld. Då det gäller filosofer så räcker det naturligtvis inte med att ha en filosofi. De måste även ha rätt vänner inom filosofikretsar som kan marknadsföra dem som just den nya intressanta filosof de vill vara och de måste hålla sig vän med förlagen.

Förlagen i sin tur vill inte publicera dem bara för att de är intressanta. De vill ha en image som säljer. Därför är det inte ovanligt att filosofen odlar myten om sig själv med olika provocerande uttal samt med en cool image och en unik look. Inte ens Jesus, som troligtvis fanns även om alla inte tror på honom, kunde nå ut till människorna ifall han inte haft en bra marknadsförare. Han tog hjälp av Johannes döparen som redan hade en cool image. Johannes hade ett rykte om sig att sätta sig mot övermakten (precis som den unge utmanande lejonhannen) då han döpte människor. Han tog de sociala riskerna så att Jesus slapp det. Det enda Jesus behövde göra var att gå fram till Johannes och få honom på sin sida. Tack vare Johannes fick Jesus sin första krets med följare.

Ja, så stark är denna marknadsföringsprincip i oss människor att inte ens Jesus kunde slå igenom hos den stora massan utan att bli marknadsförd. Sedan så var det bara för honom att omge sig med människor, de tolv lärljungarna, som efter hans död var beredda att gå in i döden för att omvända människor vilket Petrus även gjorde. Jesus utnyttjade naturligtvis ingen, tror jag, men han visste att det var omöjligt att nå ut till den stora massan utan just marknadsföring.

För denna marknadsföringsprincip är så djupt rotad i oss människor. Långt, långt tillbaka då vi bara var djur, så höll vi liksom lejonet på med marknadsföring. Bara för att få para sig så måste ju hanen eller mannen visa sig vara en ledare. Han ska dessutom vara snygg och på så sätt signalera för honor att han är en stark överlevare. Han ska våga ta risker och vara beundrad av andra män och kvinnor. Honor i sin tur skulle vara åtråvärda. Vilka är förresten våra alfahannar idag om inte alla de kändisar som har dessa beskrivna egenskaper vilka blir exponerade i media som högsta ideal genom dem.

Nackdelen med denna urgamla inställning till livet får naturligtvis alla de som inte är populära, snygga och duktiga på att marknadsföra sig själva eller sin produkt uppleva. Dessa är samhällets stora förlorare. I ett samhälle där vartenda gatuhörn är fylld av marknadsföring så blir de människor som inte kan eller orkar leva upp till dessa ideal allt mer utanför och ensamma. I ett samhälle där så många röster måste höras så högt för att ens höras så blir de tysta rösterna allt tystare.

I en kakofoni av höga röster i form av reklam och självhävdelse så finns det ingen som till slut hör något annat än just dessa höga röster. Många blir nästan döva då de bara hör de som skriker högst tillslut. De som är tystare, ja de finns tillslut inte för de allra flesta.

Det finns de som inte orkar hävda sig själva mer och det finns de som inte vet hur man gör. Det finns också de som vet att för att en ny lejonhanne ska göra sig gällande i gruppen så måste en annan lejonhanne förlora. För dem känns det helt enkelt inte helt riktigt att bekämpa och besegra andra bara för att de själva ska vinna och lyckas.

Dessa tysta människor, oavsett varför de är tysta, blir som sagt bara tystare i en värld där marknadsföring är allt viktigare. Det spelar ingen roll ifall de har något viktigt att säga. Det som människor värderar i ett marknadsföringssamhälle är inte vad en människa säger utan hur högt och tydligt en människa säger det.

Var finns då hoppet i ett sådant samhälle och för sådana tysta människor? De kanske sitter ensamma i sina lägenheter just nu utan att någon ens vet att de är ensamma. Alla blickar vänds uppåt där kändisar och företag lyser allt starkare och där alla tror sig vilja vara. Ingen blickar nedåt. Inget ljus fallet åt det hållet. Det är där som de tysta sitter och de hamnar allt mer utanför samhället. De som är tysta och dåliga på att framhäva sig själva vet inte ens om att det finns flera som är ensamma som de är. För i deras mörker så syns ju bara, likt julgransbelysning och pråliga dekorationer, kändisar, glitter och glamor långt där uppe. De som är tysta, trötta och ensamma blickar åt samma håll som alla andra för mörker och ensamhet vill man ju inte se. Ingen vill det.

De som inte orkar marknadsföra sig själva blir bara mer ensamma. Datingsidor och andra träffpunkter är även de fyllda av människor som är duktiga på att just framhäva sig själva. Det är de som, likt resultatet av marknadsundersökningar, vet vad man ska säga och hur man säga det och vad man ska tycka om olika saker samt de som ser rätt ut som lyckas även på datingsidor. Så är det överallt i vårat samhälle. På arbetsplatser eller i kultursammanhang så är det även på amatörnivå de som tycker och säger rätt saker som är de som är välkomna. Att se rätt ut är även där en fördel.

I ett samhälle där alla från tidig ålder får lära sig att på olika sätt hävda sig själv så att man står över andra så kommer det alltid att finnas ensamma lejon som tidigt blivit uteslutna ur flocken. De kommer troligtvis att vandra ensamma tills de dör. Ibland så hittar de en annan olycksbroder och de vandrar då tillsammans ett tag. Detta ser man ofta bland människor som är utanför samhället. Man ser det även bland andra flockdjur, som lejon.

För att det ska finnas vinnare så måste det finnas förlorare. Detta är något som aldrig vinnarna behöver reflektera över. Varför skulle de det? Vad har de att vinna på det?

Men till detta vill jag bara säga att även om det alltid varit på ett visst sätt så måste det inte vara så, i all framtid. Men för att en förändring ska ske så måste man först förstå att det finns ett problem. Jag tror inte att det finns någon genväg här, tyvärr. Marknadsföringsprincipen och även kapitalismen som princip kommer att leva så länge som vi människor tillägnar oss framgångar och kapital på andras bekostnad. Men då majoriteten av mänskligheten blir mätta på detta ständiga ägande, självhävdande och detta ständiga jagande efter framgång samt kanske även på sin egen röst så kommer det, tror jag, ske en förändring. Det är först då som vi kommer att skapa ett samhälle där alla är välkomna. Där kommer reklam och marknadsföring inte vara nödvändig vare sig i det stora eller i det lilla och vi kommer i ett sådant samhälle lyssna på varandra oavsett hur högt eller lågt vi hörs. Då majoriteten av oss börjar drömma om ett sådant samhälle där omtanke och kärlek till alla är vår innersta drivkraft och inte där vi på olika sätt marknadsför oss själva så kommer vår vandring åt det hållet att ske.

Vi kommer då att vara så trötta på reklam och marknadsföring, vår egen röst och våra egna behov att vi längtar efter att göra andra lyckliga istället. Lejonet i vårat inre har då dött för alltid. Vi är inte längre en sfinx liknande varelse som är hälften lejon och hälften människa. Nej, vi är nu helt den människa vi ska vara. Öknen som omger oss, som den omger sfinxen i Egypten, har nu förvandlats till en grönskande ocean och harmoni finns överallt. Det är i alla fall min övertygelse och förhoppning att det ska bli så.

Mannen och kvinnans maktspel genom historien.

Det är inte svårt att få medhåll från de flesta kvinnor och även män ifall man påstår att mannen har skapat mycket lidande i det förflutna. Det är mannen som startat och dragit ut i krig med sina vapenbröder. Det är mannen som våldtagit kvinnor och som stått för de flesta andra övergreppen. Det är mannen som förtryckt kvinnan i olika diktaturer genom historien och det är mannen som tillverkat vapen samt oftast använt dem. Det är nästan alltid mannen som suttit högst upp i makthierarkin tillsammans med andra män i form av nationer och företag och det är mannen som varit mest brutal genom historien och skadat andra män i slagsmål och liknande.

Det är med andra ord svårt att inte få medhåll från nästan alla då man utmålar mannen som den stora skurken i vårat gemensamma drama som är historien. Men, och detta vill jag betona väldigt starkt, det är inte alla män som varit sådana förtryckare. För det är också män som mest av alla drabbats av andra mäns förtryck. Det är nästan bara män som dödats under krigets fasor då de tvingats försvara sig själva och sin familj. Det är också främst män som varit tvungna att försörja sin familj och då de gjort det blivit förtryckta av de män som stått högst upp i makthierarkin i nationer och företag. Dessa hårt arbetande män har slitit ut sina kroppar under de mest fruktansvärda förhållanden och de har även tvingats att ibland med mössan i hand för sin egen och sin familjs skull och under förödmjukande förhållanden be den manliga despoten om nåd.

Män har skapat oerhört mycket lidanden genom historien men har också gått igenom oerhört mycket lidanden genom historien. Naturligtvis är det så att även kvinnor har gått igenom mycket lidanden genom mäns förtryck. Under krig så har många kvinnor som sagt blivit våldtagna. Genom historien så har kvinnor inte haft samma frihet i samhället och de har haft vare sig rösträtt eller frihet att förverkliga sina drömmar. De har istället tvingats stanna hemma och ta hand om barnen. All framgång de upplevt i samhället har nästan alltid varit genom deras man. Men, och här tror jag många vill säga emot mig, män har genom historien utsatt andra män för mycket mer lidande än vad män har utsatt kvinnor för. För ifall man ser världen ur en brutal mans ögon, vilka är de män som genom historien har skapat mest lidande, så är kvinnan sällan ett hot. Hon behöver sällan bekämpas av en manlig despot. Hon befinner sig sällan i krigszonen, så att säga.

Är då kvinnan genom vår gemensamma historia en ängel medan mannen är en skurk? Jag tror faktiskt inte det. För kvinnan har haft en enorm makt precis som mannen fast den yttrat sig på andra sätt och hon har precis som mannen ibland missbrukat denna makt. För det finns ingen man som inte kan bli en man förutom genom kvinnan. Det är kvinnan som föder de barn som sedan ska bli män och kvinnor. Barnet är totalt beroende av sin moder och inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Det fysiska beroendet går över då barnet börjar bli vuxet och kan klara sig själv men det känslomässiga beroendet kan i många fall fortsätta hela livet. Som mor är kvinnan lika maktfullkomlig inför sina barn som en diktator är för sitt land.Visst kan även denna makt missbrukas. Naturligtvis finns det oändligt många exempel på hur god och värdefull en mor varit för sina barn men det finns också många exempel på där en mor missbrukar denna sin makt.

Förutom barnen så har kvinnan även haft en stor makt över män. Visst är det så att mannen ofta blivit ett slags överhuvud och en maktdespot även i hemmet men jag tror inte det är allt för ovanligt att det ibland varit tvärt om. För det är inte bara kvinnan som kan bli kär utan även en man. I ett harmoniskt kärleksförhållande så förtrycker vare sig kvinnan mannen eller tvärt om men ifall kärleken är större från ena hållet så finns en enorm möjlighet till maktutövande både för kvinnan och för mannen över den som älskar mest. Eftersom kvinnan vanligtvis varit den som attraherar och mannen den som åtrår så har kvinnans maktvapen i detta maktspel många gånger varit skönhet. Visst är det så att många kvinnor varit förlorare i detta spel precis som det funnits många män som varit förlorare i krig, men de kvinnor som verkligen väckt många mäns åtrå har kunnat få män att utföra alla möjliga sorts handlingar som att döda andra män. I vissa fall så har de kunnat driva män till självmord för deras obesvarade kärleks skull. En sådan maktutövning är på många sätt inte alls annorlunda än den som en general eller krigsherre utövar även om maktutövningen sker på ett annat sätt. Kvinnans makt har ofta varit mer subtil men även denna styr ibland över liv och död.

I ett hem där mannen är mer kär än kvinnan så har naturligtvis kvinnan många gånger makten och mannen är då ofta beredd att göra allt vad kvinnan begär enbart för han är livrädd att förlora henne. Ifall en kvinna precis som en despotisk man vare sig bryr sig om män eller andra kvinnor särskilt mycket så kan hon driva de män som är beroende av hennes kärlek till alla möjliga sorters handlingar och ibland som sagt även till våldsamma sådana. Känner hon sig förorättad så har även hon i en patriarkatisk samhällsordning tillgång till stora maktmedel, precis som mannen har.

I de flesta samhällen så har männen stått högst i hierarkin, det är sant, och han har ofta inte varit sen att missbruka denna makt. Men vem har nästan alltid stått som tvåa i en sådan hierarkisk ordning. Jo, det är hans fru eller älskarinna. Det är ofta drottningen som har haft näst mest makt i landet och då även över alla andra män och kvinnor. Det finns lika många exempel genom historien på kvinnor som det finns män som vältrat sig i lyx på fattiga människors bekostnad. Det är lätt ifall man tittar ytligt på historien att säga att det är mannen som är den stora maktmissbrukaren genom historien och kvinnan som är den oskyldiga betraktaren men gräver man lite djupare så ser man att ingen människa, vare sig man eller kvinna, varit en ängel eller helt god och därför en martyr.

Förutom att män är uppenbara maktutövare både mot varandra och mot kvinnor så är kvinnor maktutövare inte bara mot män utan även mot andra kvinnor. Då mannen har använt brutalt våld kombinerat med intelligens och list så har kvinnan i brist på fysisk styrka utvecklat sin sociala förmåga vilket också är ett sätt att utöva makt. Det har ofta varit kvinnan som stått för de sociala tillställningarna i familjen och mannen blir på så sätt beroende av kvinnans sociala färdigheter för att få vänner och allierade. Även om kvinnan saknat fysisk makt så kan en kvinna ofta manövrera ut både män och kvinnor socialt. Det är mestadels kvinnor som är bäst på att skvallra, mobba och på att frysa ut. Det är oftast de som bestämmer de sociala koderna såsom kläder och vilka som är inne och ute. Kvinnor kan precis som män manövrera ut varandra och de kan manövrera ut män men istället för fysisk makt så använder de det mer subtila sociala maktspelet.

Jag vill inte med denna text säga att det nu är kvinnan som är skurken istället för mannen. Nej, absolut inte det! Jag vill istället säga att det finns få helgon vare sig bland män eller kvinnor.

Det jag är orolig för är att en del kvinnor hamnar i ett slags martyrium då några av dem så att säga målar ut världens ondska enbart på mannen. De menar att det nästan bara är mannens fel att kvinnan har lidit och varit förtryckt. Jag tror att detta sätt att tänka skapar ett sorts martyrskap som inte är bra vare sig för dem själva eller för män. Men naturligtvis så tycker jag precis som de flesta att feminism är en bra sak då jag där ser en befogad kamp för att kvinnor naturligtvis i allt ska vara lika mycket värda som mannen.

För det jag egentligen vill säga är att inget är beständigt. Vi är inte de vi har varit. Vare sig kvinnor eller män är i allmänhet lika råbarkade och själviska som de en gång har varit. De flesta av oss, både män och kvinnor, vill att alla ska ha det så bra som möjligt.

Jag tror att det finns sanning i orden att det är på sig själv som man känner andra. Ifall man är villig att älska, glömma och förlåta samt också att se det goda hos varandra så kan vi tillsammans skapa en bättre värld där män och kvinnor som en självklarhet är värda lika mycket. Att hamna i ett martyrskap eller för den delen att hamna i en djup känsla av skuld är inte bra för någon. Jag tror vi kan hjälpas åt där. Kvinnor och män. Vi kan så säga tillsammans lyfta bort den tunga mantel som vi alla varit med om att skapa och om att bära. Ingen människa behöver bli förtryckt.

Förövrigt så tror jag att Julia Kristeva (känd feminist och författare mm) har hittat en sanning i då hon menar att det finns lika många kön som det finns människor. Det finns inga renodlade män eller kvinnor utan vi har alla både manligt och kvinnligt i oss. Men vi har det i olika grad.

Precis som det handlar om att hitta en balans inom oss mellan det manliga och det kvinnliga så handlar det även om att hitta denna balans i samhället mellan kvinnor och män. För att göra det så måste vi glömma det gamla och tillsammans bygga upp det nya. Det nya är att alla människor är lika mycket värda.

Det är min förhoppning och längtan att vi ska kunna skapa en sådan värld. En värld där alla utan undantag är lika mycket värda.

Maskinerna och det färgläggande barnet.

Vi lever i en konstig värld. Samtidigt som vi får fantastiska maskiner som ska underlätta i vårat dagliga liv så försöker politiker och samhället skapa ständigt mer onödiga jobb. Allt för att ingen ska vara arbetslös och för att alla ska få jobba 8 timmar om dan. Detta samtidigt som vi kanske har vi de mest kultiverade tonåringarna i världen. Dessa tonåringar med massor av talang inom t.ex. fotografering, musik, teater, konst mm ska sedan förväntas arbeta i affär, som telefonförsäljare eller som underbetalda restaurangarbetare med osäkra arbetsvillkor och låga löner.

På samma gång så finns det vuxna som klagar på att de unga idag är bortskämda och att de tror för mycket om sig själva. Jantelagen och en slags gammaldags syn på vad som är riktigt arbete dominerar vårat samhälle idag och vi hittar ständigt nya sätt att trycka ner talang och med det en naturlig vilja att bidra till världen med kultur, konst och skönhet. Varför ser man bara barn som med stor lust gör färgglada teckningar och som glatt sjunger på gatan. Varför sticker en vuxen ut från mängden som sitter och ritar i ett block på t.ex. spårvagnen eller som sjunger en sång på väg hem från jobbet. Kan det vara så att vårat samhälle har något att lära av barnen?

För ifall vi inte ständigt försökte konstruera ständigt nya sätt att tjäna pengar på, och på så sätt skapa ständigt nya onödiga arbeten så skulle vi ju redan nu kunna leva i den värld där kulturen skulle blomstra. Inte bara på museum och offentliga platser utan i oss alla. Vad är det som är så farligt med det och varför skulle det vara flum? När ska vi sluta låta de som bara har talang för att skapa pengar bestämma över våra liv. Varför skulle de vara smartare än vi?

Nej, vi måste kasta bort våra gammaldags ideal och lyssna på vårat inre, för där finns alla svaren. Reinfeld har dem inte och inte heller Ingvar Kamprad. Det har historien nu bevisat. Ni är smartare än dem om ni bara lyssnar. För där inne finns ett kreativt barn som vill skänka världen glädje, färger och kärlek. Där finns bara liv. Ni behöver inte leva upp genom ikoner och kändisar. Ni kan själva leva samma lekfulla liv som de gör i tv:n och som ni nu så längtansfullt följer. Hur ofta ser ni Ingvar Kamprad eller Reinfeldt leka och ha kul? De kan lära sig av er om ni bara lyssnar. De har också varit ett barn en gång som haft fantasi och som kanske färglagt stora bilder med krita.

Samma sak som vi beskyller Mao och Stalin för med sina reformer som skulle göra deras land modernare och bättre än alla andra länder, samma misstag gör vi i västvärlden fast på ett annat och lite mildare sätt. Men vi verkar vara blinda för våra egna misstag samtidigt som vi förstorar andras. För på vilket sätt behandlar vi i västvärlden Afrika annorlunda än Sovjet behandlade de som bodde i Sibirien. På vilket sätt är det mer ok att några hundra människor i världen äger nästan alla världens tillgångar än att Stalin och hans partivänner var kungar i sitt eget land. Vi förstår inte att jakten på tillgångar och värden bara skapar nya obalanser oavsett hur väl makthavarna lyckas kamouflera sin själviskhet.

Jag förstår att Reinfeld och även Kamprad faktiskt är ganska välmenande människor som vill att många ska ha det bra. Däremot är den principen som de står för en gammaldags moral som gång på gång genom historien visat sig inte fungera. Det jag också förstår är att färgkritan behövs och med den barnets hand. Känn efter själv och du kommer också att förstå.

De stora genierna i världen, de som gett oss den fantastiska teknik som vi nu skulle kunna leva så gott på men inte gör det, var själva barn som utforskade världen. Newton menade att han endast var ett barn vid en strand som lyckades hitta någon vacker snäcka då och då, när han talade om sin vetenskap och Einstein gillade och ställa underliga gåtfulla frågeställningar till sig själv som han sedan svarade på. Tesla var nästintill som en trollkarl fascinerad av de fantastiska effekter som elektroniken kunde ge. De var enbart som barn som färglade världen och genom deras nyfikenhet så smittade deras barnsliga entusiasm av sig på oss. Jag tror man kan hitta massor av exempel som dessa inom både vetenskapen och kulturen. De jättar vars axlar vi står på använder färgkritor för att färglägga världen.

Vi behöver inte kapsla in varandra i allt mer tvång, regler och materia. Till detta så har vi alldeles väl fungerande maskiner. De är mer hållbara än vi och de har inget behov av att färglägga världen och de kan heller inte bli besvikna, deprimerade och utarbetade. Vi behöver inte vara maskiner själva. Nej, vi behöver bara plocka fram de inre egenskaper som vi en gång hade och världen ska åter få blomstra igen. Det är min förhoppning i alla fall och jag tror att det kan bli så i framtiden.

Ateismens framtid

Problemen med religiösa inriktningar och fundament, tolkningar av religiösa skrifter och liknande är de samma som de problem kommunismen brottas med. För de har genom sina i mångt och mycket relativt naiva utövare skapat så mycket förtryck och lidande för så många människor. Inte nog med det så har dessa religioner genom det förflutna även skapat förutsättningar för människor att förtrycka sig själva, sina inre känslor och även sitt förnuft.

Betyder det då att ateismen är den enda rena framtiden för framtidens kännande och tänkande varelser? Man kan ju föreställa sig det och även att materialismen är en viktig motsättning till den kommunism som många menar att genom vår gemensamma historia inte har visat sig vara en bra ide. Jag tror därför att ateism är en nödvändig utveckling för många människor och på samma sätt även materialismen. Dessa två, det vill säga ateism och materialism, är oundvikligt bundna till varandra på samma sätt som en människa är till sina inre organ.

Jag tror att ateismen är nödvändig för många människor för att de ska frigöra sig från detta förtryck som både sker i det inre och det yttre. Denna frigörelse är absolut nödvändig dem för att de ska kunna tänka själva och hitta ett utrymme, ett för många oerhört befriande utrymme, och att på så sätt lära känna sig själva. Ingen ska mer berätta för dem att det inte är ok att vara gay eller att en kvinna är mindre värd än en man. Så många felaktiga förutfattade meningar som religionen har gett oss och som på många sätt har förtryckt både vår logik, vårat förnuft och våran vetenskap.

Jag förstår fullständigt att människor som lever i sådana samhällen som baseras på fundamentalistiska religioner och i ett sådant förtryck det medför längtar innerligt efter att bli fri från detta förtryck. Detta samtidigt som en del religiöst inriktade människor frodas i ett sådant religiöst samhälle då de tror innerligt på gud och även är starkt auktoritetstroende. Om någon religiös ledare förkunnar något för dessa människor som en ”sanning” så är de benägna att ta till sig denna ”sanning” även om den inte är logiskt eller ens är bra för merparten av landets invånare. Ett sådant exempel är att kvinnor ska ha en slags duk på huvudet som kallas slöja och på så sätt dölja sitt ansikte. Så indoktrinerade är vissa människor i denna sin auktoritetstro att kvinnorna själva oftast tror att slöja är något nödvändigt för dem, även om de flyttat till ett annat land där de inte behöver bära slöja mer.

I en sådan värld så är naturligtvis ateismen ibland ett bra alternativ och en oerhört frigörande samt nödvändig och vital kraft för somliga. Då ateismen också verkar gå hand i hand med det som vi kallar vetenskapen, vilket ibland inte alls verkar få ett utrymme i de fundamentalistiska och trosinriktade religionerna, så verkar det vara ännu mer nödvändigt att ateismen får en chans att breda ut sina vingar i många delar av världen. Och så börjar möten för ateister dyka upp runt om i världen där människor som Richard Dawkins och Lawrence Krauss nästan predikar sina budskap om ateism till de andra icketroende och de försöker även att få de troende på sin sida. Andra förebilder som ställer sig mot det ibland starkt religionsdrivna USA är kända skådespelare, komiker, musiker och författare. Dessa känner ett behov av att visa på förnuftets väg som de troende evolutionsförnekande amerikanerna inte verkar kunna se. Deras gärning är på så sätt humanistiskt drivna och goda.

Allt detta är för dem mycket hälsosamt och det rena och vackra förnuftet ska segra, så tror jag de känner. De vill även återkoppla de etiska frågorna till människan utan att de ska behöva gå genom någon religion först och på så sätt tolkas genom denna. Jag ser naturligtvis inget fel i det. Ateism utan moral är det samma som ren materialism samt konkurrens och den uppmanar ju då i förlängningen människan till ren anarki. För den konkurrens som en materialistisk icke-moral sträcker sig mot är troligtvis på många sätt direkt samhällsfarlig. Vad ateisterna oftast förstår är att de trots att de inte tror på någon gud, ändå behöver en moral som innebär att man ska värna om varandra och att man ska bygga upp en bra värld för framtidens människor. Denna moral är nödvändig även för ateisten och många av dem har den moralen naturligt i hjärtat.

Därför är det naturligtvis extra viktigt för ateisten, precis som det paradoxalt nog även är för den fundamentalt troende, att ateismen breder ut sig över världen. De känner att de har alla bevisen i världen, med stöd från hela mänsklighetens historia, att religion är destruktiv och dålig för människan. De vill få andra människor att känna denna frigörande kraft som det innebär att känna och tänka utan att vara beroende av vad någon religiös auktoritet säger. De vill frigöra mänskligheten från religionens bojor och den smärta det medför. Jag tror att ateismen delvis kommer att tillfälligt lyckas i stora delar av världen och nu främst för de som är starkt troende och som lever kvar i en slags religiös diktatur, att få tänka och känna det som nu inte är tillgängligt för dem i deras nuvarande samhälle. I många länder i främst västvärlden har ateismen redan så att säga segrat över religionen.

Vad som kommer att hända då ateismen når sin höjdpunkt i hela världen kan man ju inte veta men nog har jag mina funderingar kring det. Min egen gissning är att ateismen bara är ett fundament för nya individuella och kollektiva felsteg och misstag precis som religion och kommunism varit i det förflutna och som de fortfarande är på vissa ställen. För det man förkunnar genom ateismen är en totalt materialistisk världssyn. Även om USA:s innevånare i många fall är religiösa så är de som har den kapitalistiska makten oftast inte det. Precis som pengarna vandrar uppåt i samhällsskiktet så vandrar ateismen också uppåt. Bakom sig i sin vandring så lämnar den stora hål i individens inre. För det spelar ingen roll hur starkt man är övertygad om att själen inte finns, som ateisten är, eller att slump och kaos är skapande faktorer i hela universum och att själviskhet med stöd av modern vetenskap är det enda naturliga tillståndet för vår utveckling. Inget av detta spelar någon roll då man levet i ett ”själlöst” samhälle där var och en så att säga är sig själv närmast och där konkurrens är det enda naturliga tillståndet för individen, vilket blir resultatet av ett materialistiskt och ateistiskt drivet samhälle.

Den totala maktförskjutningen har redan i stora mått tagit sin början. Istället för att det är religiösa ledare som förkunnar till världen vad de ska tänka och tycka, så är det genom lockande reklam och materialistisk propaganda de rika som med sin oerhörda ekonomiska makt tillkännager för de mindre kunniga och bemedlade hur världen ska vara. De är på flera sätt de nya religiösa ledarna i all sin maktfullkomlighet. Och precis som många själva ville bli religiösa auktoriteter i det förflutna så vill de nu istället bli rika. Precis som ateismen är nödvändig för att vi ska bli fria och självständigt tänkande individer så kommer vi troligtvis att inse att ateism i sig, som en slags religion, bara skapar nya och ohållbara maktstrukturer och med det oerhörda lidanden för massor av människor.

Fördelningarna mellan fattiga och rika är redan nu så skev att kanske några hundra människor, de rikaste i världen, om de bara gick ihop skulle kunna rädda var människa som idag svälter ihjäl. Krig och förtryck är bara några andra symptom på den nu på nytt så sjuka samhällskroppen. Då det innan var den känslomässigt drivna religionen som skapade lidanden så är det nu den förnuftsdrivna och pragmatiska ateistiskt drivna materialismen som gör det. Då vi har utvecklats till att bli mer självständigt tänkande och intelligenta varelser så verkar vi känslomässigt vara drivna av samma själviska motiv som innan. Tvärtom kan man nog säga att ateismen faktiskt eldar på människans själviska drivkrafter då den berättar att allt är själlös materia och att själviskhet är den enda naturliga drivkraften genom våran gemensamma evolution.

Ateismens prästskap har tydliga och klart logiska röster som övertygar de flesta. De är trygga och framstår som sunt förnuftiga och som ett hälsosamt alternativ till de religiösa förkunnelserna. Men hur mår dessa ateistiska förgrundsgestalter egentligen?

Det är klart att de mår bra då de får ägna sig åt sin stora hobby som är logik och vetenskap samt att argumentera med andra icketroende och ibland även med troende människor, men då de inte står på denna världens scen och diskuterar med mindre vetenskapligt kunniga präster, hur mår de då egentligen? Är det inte så att även de har ett samvete och att även de lider då människor svälter i världen och liknande. Och är det inte så att även de lider av olika sjukdomar och av att deras nära och kära dör. Att även de oroar sig för framtiden. Kanske de tillfälligt kan fly från dessa känslor då de har ett så starkt intresse i sin vetenskap, men nog lider de ibland.

Och då det närmar sig döden för dem så kommer nog den där i sin kraft lamslående dödsångesten sig smygande. Tankar som, vad är meningen med allt det här, dyker troligtvis upp i deras inre. Alla de människor som jag så innerligt har försökt att hjälpa till förnuftets rena känsla, alla de kommer precis som jag att vara totalt utrotade om bara hundra år, skulle de då kunna konstatera. Och de framtidens människor som de så vill ska få ett bättre liv genom deras livsgärning till vetenskapen, även dessa är predestinerade till ett liv levandes hand i hand med sjukdomar, sorg och dödsångest. Snart så kommer troligtvis även dessa de mest kunniga och vetenskapsivrande att ställa sig frågan, vad är meningen med allt det här? Vad har vetenskapen för svar på allt detta lidande som jag och andra går igenom, kanske de då frågar sig?

Men allt vetenskapen ger dem är ju materialistiska fakta fastslagna genom noggrann prövning och logik. De inser, då de ju är de som är längst komna i sina fält, att det enda svaret på sådana frågor som har med meningen med livet att göra och meningen med allt lidande, är det att konstatera att frågan är felställd samt att den är ologisk och vetenskapligt orelevant. Denna filosofiska fråga bevisar ju för dem och andra ateister bara frågeställarens okunnighet inom vetenskapliga områden. Detta är det enda svaret som de kan komma fram till och som bekräftar deras redan så starkt befästa livssyn. Men trots detta så lider de ju. Trots det så dör deras släktingar och vänner och de försvinner på så sätt i den totala tomheten, så som de ju uppfattar döden. Trots det så blir även de gamla och kommer även de att dö.

Dessa eviga frågor om livets mening, dessa ”kunskapsområden” som de uppfattar som inte vetenskapsbaserade, blir bara mer relevanta ju mer de själva lider. Medan världen på många sätt brinner på grund av den orättvisa fördelningen som deras på vissa sätt ”själlösa” materialistiska kunskapssyn resulterar i, så kommer de i takt med detta återigen att försöka få in moral i denna deras vetenskapssyn. Men då de fullkomligt avskyr religion som tidigare lagt beslag på moralfrågan så famlar de nu själva i blindo. Räddningen för vissa av dessa ateister kan finnas i buddismen då ingen gud finns där men många ser naturligtvis alldeles för många likheter med kristendomen i deras ritualer och trosuppfattningar och undviker därför detta. Andra kanske tillfälligt söker sig till filosofin.

Deras ångestfyllda hjärtan längtar desperat efter ett alternativ till den, för dem själva, ångestfyllda religionen. De har ingen att konsultera med om dessa livets stora frågor då de för länge sedan har vunnit över alla sina vänner till deras egen livsinställning som är ateismen. De väljer ju dessutom bara att umgås med, som de uppfattar det, förnuftiga människor. De har på så sätt målat in sig i ett hörn. Att lyssna på denna längtan efter svar på några av de stora frågorna som vad meningen med livet är eller vad som händer efter döden är dessutom att förråda sig själv och de kommer därför troligtvis att faktiskt lida mer än många andra som enligt dem är de mindre förnuftiga människorna.

Men detta deras lidande är troligtvis också svaret på deras problem. För lika nödvändigt som det är att tvivla på fundamentalistiska religioner genom ateism och vetenskap, lika nödvändigt är det att ifrågasätta den i våran utveckling ibland nödvändiga ateismen och återigen ställa sig de i hjärtat så efterlängtade frågorna om livets mening. Denna nya inställning till livet kan endast lidande åstadkomma hos dessa de mest drivna ateisterna och tillika materialisterna. Endast lidande kan få dem att åter längta efter en icke-materialistisk livsinställning.

”Ur askan och i elden” är ett gammalt utryck och jag känner att detta utryck är relevant här. För då materialisten och ateisten har tröttnat på sin egen röst och sitt egna förnufts klarhet så kommer de så småningom att upptäcka att världen brinner omkring dem. Då människor som tröttnat på fundamentalistiska religioner lider och känner sig befriade av ateismen, på samma sätt fast ytterligare förstärkt lider ateisten och materialisten av sin gudlösa tillvaro. De lider dessutom extra mycket då materialismen i sig inte ger några svar på de stora frågorna och de lider även då de känslomässigt upptäcker att de själva är människor som både kan dö och bli gravt sjuka. Då gudstro kan ge en tröst i en sådan situation så finns inget liknande att ta till för ateisten.

”Ur askan och i elden” även då våran materialistiska kunskap gör att mänskligheten lider av ständiga hot om krig och utanförskap. Vi eldas på att ständigt förverkliga oss själva och vi tvingas arbeta övertid för att inte själva bli utkonkurrerade. Ateisten är inte bara trött på den aska som religionerna gett dem utan är ofta så evinnerligt trötta på att eldas på i ett ständigt konkurrerande och utmattande materialistiskt och ateistiskt drivet samhälle. Utan svar på de stora frågorna så finns bara ångest för dem där det inom religionen både fanns tro, hopp och mening. De längtar nu efter frid och även efter fred i sitt inre såväl som i sitt yttre.

De slutar då med att prata om och förkunna materialistisk vetenskap för sin omgivning och börjar istället att lyssna på alternativa förhållningssätt som kan göra deras lidande lite mer uthärdligt. Lidandet skapar i dem en ödmjukhet och så även en längtan efter frid och fred och även en längtan efter kärlek av den sorten som inte bara är till dem själva utan också till de andra som lider mest. Den lidande ateisten har på så sätt återigen vänt sig till de stora frågorna men nu med en förnyad kraft och med en förnyad intellektuell styrka. På samma sätt som religionen fjättrade och fjärmade deras förnuft så upplever de nu att ateismen på samma sätt binder deras känslor. De vill naturligtvis inte göra avkall på sitt förnuft men de vill istället blanda sitt förnuft med sina nu återupptäckta humanistiska känslor.

Då detta har skett så tror jag att individens inre kommer att kunna få möjlighet att utvecklas till en hel och vacker kombination av känsla och förnuft där de båda är i fullständig balans (Se även Martinus texter som starkt inspirerat mig i denna min framtidstro) och jag tror även att samhället kommer att utvecklas i samma riktning. I dessa nya samhällen så finns det utrymme för både känsla och förnuft och de stora frågorna om vad som är meningen med livet kommer åter igen att ställas i en slags öppen nyfikenhet och med en ny vetenskaplig grund som inte är baserad bara på den materialistiska förnuftsmässiga intelligensen utan till lika grad på den befriande känslan som kommer att vara utvecklad för allas bästa.

Känslan är lika intelligent som intelligensen är begåvad med känsla, så att säga. Kärlek, visdom och intelligens går hand i hand i detta nya samhälle. Samhället är nu inte längre ateistiskt då ateism är något som det vuxit ifrån men det är inte heller religiöst troende-baserat då det också är något det vuxit ifrån. Förnuft och känsla är i harmoni vilket leder till harmonisk kärlek i en för alla tillåtande och fri värld.

Rättegång mot det ekonomiska systemet.

Rättegång mot det ekonomiska systemet. De viktigaste anklagelsepunkterna är att det är skyldig i att ha starkt bidragit till att:

1. Utrota regnskogar och förstöra miljön på många sätt.

2. Utrota eller delvis utrota sällsynta djurarter, som t.ex. noshörningen och elefanten.

3. Plundrat konstskatter och tempel runt om i världen.

4. Finansierat krig och sett till att de underhålls med vapen.

5. Tvingat människor runt om på jorden, och då särskilt i fattiga regioner, att arbeta oerhört mycket mer än vad de någonsin skulle behöva. Samt även bidragit till att barnarbete i många delar av världen underhålls och finansieras.

6. Förhindrat utveckling av osjälviskhet och kärlek som är en grundsten i att bygga en värld där lidande minskar för allmänheten. Det ekonomiska systemet har även starkt bidragit till att legitimera själviskheten och även gjort den så osynlig att många människor med normal intelligens trots att de är osjälviska i grunden inte kan se att de jämt och ständigt utför själviska handlingar som förstör andra människors lycka.

7. Skapat en fördelning av material och tillgångar som är så orättvis att några få människor i världen är så rika att de äger mestadels av jordens tillgångar. Dessa få människor är moraliskt sett inte på minsta sätt kapabla att förvalta en sådan makt över de tillgångar, som alla människor på jorden borde vara lika mycket delägare i, då deras samlande och ägande indikerar på en själviskhet som är så extrem att om lagsystemet vore annorlunda så skulle de klassas som den värsta sortens förbrytare.

8. Övrigt. Övriga åtalspunkter är så många att jag bara rubricerar dem under övrigt. Men vid behov så kan man även ta fram några av dem.

Jag, Patrick Karlsson, skriver här med under på att alla åtalspunkterna i detta dokument är sådana som jag genom att studera jordens tillstånd kommit fram till, är riktiga.

Undertecknat

Patrick Karlsson

Den brända jorden och den nya världsordningen.

Just nu, år 2015, så äger 85 personer lika mycket kapital och tillgångar som 3,5 miljarder människor, vilket är den fattigaste hälften av jordens befolkning. Det betyder att varje en av dessa rika personer i genomsnitt äger lika mycket kapital som fyrtioen miljoner fattiga människor i världen.

Dessa rika bor i länder som USA, Storbritannien, Frankrike mm. Länder som vi inbillar oss är utvecklade länder. Men den principen som dessa människor lever efter är den gamla diktaturens princip och deras tillgångar och deras makt motsvarar med råge de tillgångar och den makt som stora kungar och diktatorer genom historien har haft.

I världen så finns just nu massor av människor som inte är rika och som drömmer om att vara en av dessa rikaste i värden. De ser vad dessa rika har och de vill ha det samma. Kanske de flesta inte vill vara så rika som dem men jag kan tänka mig att ett antal miljoner människor på jorden just nu drömmer om detta liv. Det skrämmande med det här är att det räcker med att det finns hundra människor på denna jord som vill leva detta rika liv för att denna skeva fördelning av kapital ska fortgå i flera generationer till. Detta under förutsättningar att många av människorna på jorden, som de gör nu, ger sitt tysta medgivande till att detta kan fortgå.

En snabb kalkyl av sakernas tillstånd är skämmande. För om dessa miljontals människor ska få sina drömmar uppfyllda så krävs många tusen år av ekonomisk diktatur och tillika extrem fattigdom för den stora massan av människor. Denna diktatur kommer bara att bli värre och mer snedfördelad då tekniken som utvecklas i ständigt snabbare takt även den ger större makt till de som äger den. Vilka äger då den nyaste tekniken? Jo, de rikaste i världen.

Ä det inte dags att vi gör något nu? Men så länge den stora massans drömmar går mot ett liv i rikedom så finns det inget vi kan göra. För en människas drömmar, hur skadliga de än är för andra, kan inte ändras av någon annan än de själva. Motstånd gör dem bara starkare.

För att ändra världens tillstånd så krävs andra drömmar som kan växa sig lika starka som de som nu finns om rikedom. Dessa ska då handla om att alla är jämlikar i en rättvis värld. Men det krävs en sak till. Och här kommer den jobbiga biten. För det krävs lidande och brustna drömmar. För att några få människor ska få sin vilja igenom om att bli extremt rika så krävs att enormt många människor lever i extrem fattigdom. Denna själviskhet hos de rika är så ofattbar att den kommer att leda till enorma besvikelser och undergång, smärta och kaos. Inte bara för dem själva utan också för många andra.

Men brustna drömmar är nödvändiga för att nya ska kunna växa sig starka. Att bränna jorden för att för att den ska bli brukbar igen. Att likt en förtärande eldsvåda skapa möjlighet för en utarmad jord att på nytt skapa liv. Nya drömmar. Efter eld kommer regn. Efter regn kommer solsken. Efter solsken så kommer livet åter igen.

Den brända jordens taktik. Inte den som används i krigföring utan den som innebär att bönder bränner sin mark för att den är obrukbar och därför skapar lidande för de som brukar den. Detta så att jorden på nytt ska kunna användas för att odla grödor och skapa liv. Det ekonomiska systemet håller på samma sätt att omedvetet göra att en överanvänd mark, jorden, blir obrukbar. På vissa sätt så brinner vår jord just nu. Men efter många brustna drömmar och ett ofantligt lidande så måste det ske att vi skapar en ny världsordning. I denna världsordning så ska alla människor vara på alla sätt lika. Först då kan solskenet som följer regnet efter eldsvådan skapa det nya liv som många redan nu börjat drömma om och verkligen längtar efter i sina hjärtan.

Den nya världsordningen. I den så är de med mest makt också de som är mest villiga att hjälpa alla människor till ett bra liv. Det är de moraliska och altruistiska kvalitéerna hos en människa som är avgörande om hon ska få en maktposition i världen. Den stora massan människor är på grund av den stora utsugningen och skövlingen av jordens resurser och människans livskraft så innerligt trötta på maktfullkomliga och maktmissbrukande människor som innerst inne bara tänker på sig själva, att dessa altruistiska ledare är de enda som faktiskt kan komma till makten. Altruismen kommer därför att segra i framtiden med stora mått på samma sätt som själviskheten i dag segrar med stora mått.

I denna världsordning så är det enda kapital och de enda verkliga tillgångarna som människor har de som de själva odlat i sitt inre. Det är dessa talanger som de besitter som är värdefulla och på så sätt framtidens kapital och den främsta av dessa talanger är de altruistiska talangerna för de främjar alla människor. Den som är inriktad till att vara för allas bästa i en fredlig och jämlik värld, har börjat utveckla dessa talanger.

Så, om jag har rätt så har vi mycket att se fram emot i framtiden. Just nu ser det mörkt ut. Men det lidande som många lever under just nu, som t.ex. extrem fattigdom, är vi alla med om att skapa. Om vi kan skapa en orättvis och lidande värld så kan vi även, då drömmarna hos den stora massan växer om en verkligt jämlik och fredlig värld, även skapa en rättvis värld fri från lidande. Detta är den enkla biten. Detta är vad solskenet ger oss.

Om kapitalismens vinster och förluster och om framtiden.

En del tänker sig att kapitalismens vinster överväger nackdelarna och att den ju skapat mycket gott i världen. Men om man tittar närmare på vad dessa drivkrafter är som ligger bakom kapitalismens lust att underlägga sig världen så är de inte några vackra mänskliga egenskaper som kommer till ytan. Girighet, en lust att vara störst, bäst och vackrast, att vinna och att tävla oavsett vilka förluster motståndarna gör. När deras värderingar råder i ett land så får många lida. De som är fattiga, de som är sjuka, de som inte orkar eller vill tävla mot andra liksom de som i hjärtat inte tror på uttrycket den enes död är den andres bröd, är dömda att gå under.

Men om man tittar på de goda egenskaperna med kapitalismen så är de att de mest vinstdrivna kapitalisterna och företagen faktiskt förser mänskligheten med basprodukter och även olika nöjesprodukter i det oändliga. Det som det finns ett behov för hos människor finns det alltid någon vinstdriven kapitalist som lyckas se detta före alla andra och hen skyndar sig då att fylla detta behov. På så sätt så drivs ju också utvecklingen framåt av dessa människor och har så gjort i lång tid bakåt.

Efter som alternativet till detta sätt att utvecklas och som i sina förtjänster har bland annat drivit på industrialismen och utvecklingen till den moderna världen med alla dess bekvämligheter och tekniska fördelar, är den mörka medeltiden då despotiska kungar och drottningar styrde länderna med järnhand, så kan de flesta människor inte se annat än att kapitalismen är något som i grunden är av godo. Ett annat skräckexempel som de som av hjärtat som verkligen är kapitalister brukar ta upp är ju hur fel det gått i de länder som försökt införa kommunism, som t.ex. Sovjet och Kina, och att detta också är ett sämre alternativ än kapitalismen. Med dessa exempel så vill även de mest drivna kapitalister ta bort den sista tryggheten som fattiga och sjuka har då de menar att ju staten bara är av ondo. Alla ska konkurrera fritt i en öppen marknad där till och med vård skola och omsorg är till salu. Man menar att då vi i många år har sett en positiv utvecklingskurva för mänskligheten på grund av kapitalismen som då hela industrialismen är ett strålande exempel på. Varför skulle inte vård, skola och omsorg också få gynnas av dessa fantastiska möjligheter. Och ytterligare så menar man att de förtryckande myndigheter som t.ex. socialdemokraterna skapade kan ersättas av människans fria vilja att kunna förverkliga sig själv, att kunna bli rik och lycklig.

Det man missar att nämna är att företag i sin stora jakt efter pengar genom historien har både ignorerat miljön och människans välgång. Underbetalda och fattiga människor har slitit ut sig genom århundradena medan några få har levt som bara kungar och drottningar en gång i historien har varit förunnade att leva. Inget nytt under solen, är väl ett utryck som passar in här. Det var ju på grund av detta som många nya politiska rörelser kom till på slutet av artonhundratalet då man ville ta tillbaka makten över sina egna liv.

Detta har de moderna kapitalisterna missat att nämna i sina brandtal över kapitalismens goda då de istället ondgör sig över kommunismens fasor. Men vad är då alternativet, säger de. Människan är ju självisk i grunden. De ser på sig själva och de ser på de vänner som omger dem och kan inte konstatera annat. Och sedan så ser de på historien att människan alltid har varit självisk i grunden.

Även här så missar de naturligtvis en mängd människor som absolut inte är själviska i grunden och som verkat genom historien och även i deras samtid. Men de tror ju om andra som de är själva. Detta är ett misstag som även osjälviska människor kan göra. Men, menar de, eftersom människan är självisk så finns det ju inget annat att göra än att låta kapitalismen regera i världen och försöka styra de sämsta av människans dåliga sidor med hjälp av straff och av statens påverkan. De känner då att de hittat den perfekta lösningen och även den perfekta politiken för människor att leva under. De känner sig då rentav som en slags samhällets profeter som ska lära alla människor att just de har rätt. Därmed så räddar de människor från både kommunism, religion och från kungar och baroner.

Men vad är de annat än de nya kungarna och baronerna. Vad är de annat än den nya religionens förespråkare vilket är kapitalismen. På vilket sätt försöker företagen samordna människor annorlunda än en gång kommunisterna försökt att göra i sina länder. De har tagit en gammal drivkraft, själviskheten, och lyckats hitta ett nytt märke eller ett nytt epitet att sätta framför. På så sätt så är de inte alls företrädare för den nya världen utan för den gamla. Att äta eller ätas. Kapitalismens lag. Denna har funnits i alla tider och det är den som djuren lever efter. Det är den lagen som de gamla och nu utdöda människoaporna levde efter (om de nu inte var vegetarianer). Även djuren tycker om att kriga och att tävla mot varandra i lek och på allvar. På samma sätt som kapitalisterna gör det både i affärsvärlden och med idrott och annat. Man glorifierar segraren men glömmer den svage, den som förlorar. Så gör djuren också. Och innerst inne så drömmer de andra själviska kapitalisterna om att, i sin beundran över segraren, idrottshjälten eller den rike, att själva vara sån. Avundsjuka förväxlas till beundran och man försöker imitera samhällets segrare i allt. Idoler skapas.

Detta är inget nytt naturligtvis. Stalin var en stor idol för det sovjetiska folket och likaså Mao. Lejonhannen som besegrat en annan lejonhanne och på så sätt äger en flock är också en idol för andra lejon. Lika så har ju kungar och baroner också varit det. Detta samtidigt som en stor del av världen går under i svält. Samtidigt som människor i vissa länder exploateras av storföretagen och de blir tvungna att arbeta för svältlöner kanske 16 timmar om dan. Till ock med barn blir tvungna att arbeta. Samtidigt som världen nu håller på att gå under av de miljöproblem som rika företag i sin själviskhet har skapat i sin tävlan mot anda företag. Var och en för sig själv, så är ju idealet. Kapitalismen har genom historien skördat enormt många offer på samma sätt som kungar och baroner en gång gjorde det med sina krig mot varandra. Men vad är då alternativet, säger den kanske något syniska kapitalisten. Människan är ju självisk i grunden.

Det är detta jag skulle vilja adressera i denna text. Alternativet. För jag är övertygad om att det finns ett alternativ som på samma sätt kan driva på utvecklingen och på samma sätt förse människor med både frihet, nytta och nöje. Och då jag menar frihet så talar jag inte om den ytliga frihet som kapitalismen talar om utan om en verklig frihet. En frihet där människor får vara sig själva och leva ut just sina drömmar.

Vad är då kapitalismens fördelar? För dessa finns ju helt klart. Jo, de är att de driver utvecklingen framåt och även förser människor med varor som både är till nytta och nöje. I sin lust att tjäna nya pengar så försöker människor överträffa varandra i uppfinningsrikedom och vi får ständig nya varor att välja ifrån.

Om vi nu föreställer oss att ett helt annat klimat rådde i ett land eller i världen. I detta klimat så var majoriteten intresserade av att faktiskt bidra med något som faktiskt gynnar andra människor. Kapitalismens goda finns alltså kvar då även detta verkar vara ett grundbehov hos de flesta människor. De är alla en del av denna vilja att göra gott. Skapa något som betyder något för andra människor. Grovt och hårt arbete är inte nödvändigt längre för även maskiner och annat finns kvar från kapitalismen som något gott. Kvar finns även en vilja att samarbeta med andra. Att hjälpa varandra att utvecklas. Kvar finns även en oändlig trötthet på girighet, pengar och på reklam, manipulation och annat. Man har liksom insett att friheten aldrig fanns i kapitalismens spår. Man känner nu en verklig längtan efter verklig frihet.

Många arbeten skulle då bli helt onödiga. Mellanhänder av olika slag, människor som handlar med valuta och papper, olika administrationsarbeten också. På grund av den tekniska utvecklingen så skulle man nu hitta ett sätt att avlösa de fattigaste fabriksarbetarna i världen med maskiner vilket redan idag är möjligt och de skulle i stället få utbilda sig och få bli mer de som de vill vara. Det behövs ju inte längre några klyftor, några som är fattiga och några som är rika. Arbetstiderna skulle på så sätt gå ner för majoriteten av människor och vi skulle kanske inte behöva arbeta mer än kanske två till tre timmar om dan. Det skulle alltså finnas mer tid för självförverkligande, för nöjen och för studier för allmänheten och både kulturen och vetenskapen skulle härmed blomstra. Men inga företag skulle nu styra dessa kreativa människor och verklig kreativitet skulle nu florera både inom vetenskapen som inom kulturen. På grund av fantastiska kommunikationsmöjligheter i världen, som ju redan finns, så kommer alla att kunna ta del av detta och bygga vidare på nya idéer och annat. Samarbetsviljan skulle florera i världen som aldrig förr. Den goda viljan skulle segra.

För i kapitalismens sista krigsskådeplatser så finns bara en enorm längtan till motsatsen till kapitalism hos majoriteten av människor. Det som kapitalisterna varnat för, om en ny sovjetstat eller ett liv i primitivitet blir istället något som man kommer att minnas kapitalismen att vara. Med fasa så kommer man att minnas hur människor gjorde allt för pengar. I många tusen år så kommer det att skrivas sånger där pengar står för det negativa och hur människan till sist lyckades kämpa sig fria från girighetens förkrympande klor. Vi lever nu i det som vi idag, år 2015, kallar framtiden. Pengar finns inte mer. Företag finns inte mer. De liksom dog ut. Människor insåg att de inte behövde företag längre. Äkta frihet och människors goda vilja, det är den nya melodin. Och med det även medmänsklighet, omtanke och äkta kärlek.

Kapitalismen. Det obehagligt goda.

Ändå så är kapitalismen av godo, tänker jag mig. För det finns inget annat politiskt system som möjliggör människor att så obehindrat leva ut alla sina själviska begär och önskningar utan att egentligen ens ifrågasättas av andra som ju också lever ut dessa begär. Detta är ju nödvändigt, denna kapitalismens frihet utan skyddsnät, för att människorna ska kunna utvecklas till att bli de mentalt vuxna och självständigt tänkande individer som de är ämnade att bli. För då man levt ut sin själviska önskan om att ha mycket pengar och leva ett liv i lyx så kommer tomheten sedan som ett brev på posten. Är detta allt, frågar man sig? Är detta vad jag sett som det högsta goda? Man förstår inte tomhetskänslan. Bara att pengar, lyx och prylar inte är allt.

Efter denna tomhetskänsla så kommer de negativa påföljderna av de själviska handlingar man begått. Man har ju genom att ständigt slösa sina pengar och genom att trampa på andra i en slags kapitalistisk tävlan skapat både fattigdom och misär för många andra människor på jorden. Då lagen om orsak och verkan, den som också kallas karmalagen, säger att det som man gör mot andra kommer andra att göra mot en själv, så innebär det att man själv så småningom kommer att hamna i fattigdom, sjukdom, utanförskap och ensamhet. Detta omfattande lidande är då ett direkt resultat av ens tidigare själviska begär att leva ett liv i lyx och av att ständigt jaga pengar.

Det är nu man börjar sin verkliga utveckling till att bli den självständigt tänkande och mentalt myndiga människa man är ämnad att bli. För lidande ger kunskap om vad som är gott och ont för en själv och där med även om vad som är gott och ont för andra. Man börjar långsamt ta avstånd från prylhets och den osynliga själviskhet som rikedom är och de negativa verkningar som det ger för flertalet andra människor. Denna kunskap sprid nu tack vare kapitalismen till allt fler av kapitalismen lidande människor, på ett sätt som inte hade varit möjligt utan kapitalismen.

Att allt är gott, som den danske författaren Martinus Thomsen menade, stämmer då även i detta fall. För det obehagligt goda i kapitalismen är en växande kunskap som flertalet människor nu får som nu lever i fattigdom och som innan dess, kanske i ett tidigare liv, levt ut materialismen och den tomma meningslöshetskänslan som sedan följer. Denna kunskap, den om att jakten på prylar, pengar och lyx är en form av själviskhet som skapar lidande både för en själv och ens omgivning samt även gör en blind för dess negativa verkningar, kommer alla människor såsmångingom att få. Men innan dess så har de nu friheten att uppleva allt det som de drömmer om och som bara kapitalismen kan ge dem. Inget av detta hade varit möjligt om inte kapitalismen nu florerat så starkt som den gör runt om i världen.

Kapitalismen är därför det obehagligt goda. En slags födslovärkar som världen måste gå igenom för att mänskligheten ska bli verkligt mentalt mogna individer som både tänker självständigt och är empatiska på ett sätt som de aldrig varit tidigare.

Äkta kärlek

Tomhet, finns tomhet? Känslor finns ju och är väl så verkliga för somliga, så en känsla av tomhet är lika mycket existerande som en känsla av kärlek.

Men kan man känna tomhet då man känner kärlek? Det verkar för mig omöjligt. Men då är det ju omöjligt att känna tomhet för en människa som är verkligt kärleksfull.

För en sådan människa så är ju kärleken ständigt närvarande, i tanken så väl som i beröring med allt och alla. Det betyder då att botemedlet mot känslan av tomhet är att bli verkligt kärleksfull. Vilket i sin tur betyder, som i så många andra fall, att tiden i detta fall läker alla sår.

Vad är då botemedlet mot olycklig kärlek, dvs att känna för mycket kärlek till en individ som inte känner likadant tillbaka? Här borde väl inte mer kärlek vara botemedlet?

Men om man verkligen älskar en människa, och är fullt kärleksfull, så borde ju inte endast ens egna obesvarade känslor vara viktiga. Då borde ju i högsta grad även alla andras känslor vara lika viktiga. Och då även den personens känslor som inte besvarar ens kärlek. Eller är inte den äkta kärleken den som älskar alla individer för deras egen skull?

Då önskar man ju även att den som inte älskar tillbaka ska vara lycklig. Men om den andra inte älskar tillbaka, då kan ju denna inte vara lycklig i en parrelation med den olyckligt kära.

Om den som är olyckligt kär nu då verkligen älskar denna någon så vill hen ju inte att den andre ska tvingas vara med någon som de absolut inte vill vara med och som de inte mår bra av att vara med.

Så botemedlet mot olycklig kärlek borde ju då även i detta fall vara kärlek. Att i hela sitt hjärta söka efter en annan typ av kärlek. Den typen av kärlek som vill alla väl. Den äkta kärleken.

Är då äkta kärlek botemedlet mot alla olyckliga tillstånd?

För att förstå att det är så, så måste man kunna överblicka alla olyckliga tillstånd som en mänsklig varelse kan hamna i vilket verkar omöjligt.

Men absolut så är ju äkta kärlek botemedlet mot tex. avundsjuka av samma anledning som den är botemedlet mot olycklig kärlek. För känner man bara äkta kärlek så unnar man alla andra lycka och oavsett om de nu har ett bättre liv eller mer prylar så blir man ju bara glad för deras skull, oberoende av hur man själv har det ställt. Detta som är deras lycka ingår ju i deras längtan om ett bättre liv. Äkta kärlek vill ju inget annat än alla andras bästa.

Den svåraste prövningen äkta kärlek kan få är nog ändå dess motsats, nämligen hat och fiendskap. Hur hanterar då den äkta kärleksfulla människan en sådan situation, om detta tex. riktas mot ens egen person?

Jag som är så god mot andra, kanske en sådan person kan tänka, varför förtjänar jag fiendskap?

Men kan en äkta kärleksfull människa verkligen känna så? För en äkta kärleksfull människa är ju bara sig själv då hen är god mot andra. Det är liksom ingen ansträngning för hen att vara den han eller hon är. Att tycka synd om sig själv för att andra inte är likadana, det gör naturligtvis inte en sant kärleksfull människa.

Men att bli hatad är naturligtvis ändå en prövning för en kärleksfull människa. För hur beter man sig på bästa sätt mot en människa som hatar och hur undviker man att komma i känslomässig obalans och då reagera på ett negativt sätt, vare sig det är en inåtagerande eller utåtagerande obalans?

Men med att vara verkligt kärleksfull så kommer ju också en inre balans, en harmoni i sig själv för man är ju då helt enkelt inte särskilt van vid att bejaka sina negativa och destruktiva sidor i sitt förhållande till andra. Till det så kommer även en slags insikt eller visdom om man så vill, vilket gör även en sådan svår situation lättare att hantera.

Somliga menar till ock med att en sådan människa är i kontakt med gud på ett alldeles särskilt sätt. Ifall den kärleksfulla hamnar i tvivel om i hur hen ska bete sig i en svår situation så infaller det sig ofta en känsla om vad som är det rätta att göra, och som sedan visar sig stämma.

Enligt denna text, så skulle det alltså kunna vara så att kärleken löser alla problem. För känner man äkta kärlek så är man lycklig och harmonisk i sig själv. Man har ett inre ljus som, liksom, inte går att utplåna. Detta inre ljus går inte att utplåna av yttre situationer då personen känner kärlek oavsett det yttre, och heller inte av inre situationer.

Äkta kärlek skulle kanske därför kunna vara lösningen på alla problem. Kanske hade Beatles rätt då de sjöng ”love is all we need”. Kanske ligger det till och med en större sanning i dessa ord än de flesta av oss kan förstå.

Gruppmentalitet

Att slita sig från gruppmentaliteten är något av det svåraste en människa kan göra. Faktum är att en av de få saker som hjälper är att ha ett synligt handikapp eller att man redan är uppenbart avvikande på ett eller annat sätt. Men problemet är då vanligtvis att en sådan person ofta innerst inne har en innerlig dröm om att få passa in. Att ofrivilligt berövas sin grupptillhörighet kan leda till en totalt motsatt effekt.

En annan kategori är de som vill framstå som speciella och coola för en grupp och därför försöker avvika från denna grupps koder och normer. Men naturligtvis är dessa människor heller inte sant befriade från gruppmentaliteten. För de vill ju inget hellre än att få framstå som speciella i sin grupp, det lokala sammanhang som de är sprungna ifrån, och de små avvikelser de yttrar från sitt lokala sammanhang blir också färgade av gruppens sammanhang oavsett om de motsätter den eller inte.

En sann befrielse måste komma från upprepade insikter och erfarenheter från livet och om gruppmentalitetens destruktiva och negativa verkan i människans dagliga liv. Därav en längtan efter befrielse från gruppmentalitetens hämmande grepp. Att vara en utböling och att vara avvikande kan leda till den effekten att en människa längtar efter en värld utan gruppmentalitetens yttrande och handlande i människans dagliga liv, vilket indirekt ledet till att somliga blir utanför.

Samhörighetens känsla har genom historien fått många inte så vackra ansikten. Eller vad sägs om rastänkande. Att alla med en viss hudfärg sägs tillhöra samma familj. Eller förföljelsen av homosexuella genom historien. Nationalism och klantänkande. Företagstänkande och kapitalism som leder till massivt utanförskap i massor av människors dagliga liv. Listan kan göras lång.

Förenklat utryckt så leder människans osjälvständiga tänkande och längtan att passa in till ganska så mörka handlingar. Handlingar som faktiskt accepteras av allmänheten och därför blir både lagliga och legitima. Tittar man på människan av idag så har hen många demoner att brottas med i sitt dagliga liv, men jag undrar om inte denna är en av de största och svåraste att besegra.

Men med stöd från historiens alla misstag och även av personliga negativa erfarenheter av gruppmentalitetens yttringar så säger jag, befria dig! Bli en vacker och självständigt tänkande människa.

För detta är nu snart den enda hållbara vägen att vandra för varje människa som vill bli varaktigt lycklig.

Titta inte över axeln för att ta reda på vad andra tycker. Känn efter och handla. Känn. Var dig själv och ta stöd av all den kunskap du har i ditt inre och som du fram till nu kanske försummat en aning.

Det lilla barnet, ännu befriad från samhällets påverkan, är inte dömande. Borde inte du, som är äldre, vara ännu klokare än barnet. Varför är då barnet den som kanske är minst dömande, och på så sätt mer klokt.

Befriar du dig själv så befriar du världen!