Poesi

Kontroll

Kontroll, det är vad många människor strävar efter. Kontroll över sin livssituation, kontroll över sina tankar och känslor, kontroll över sitt öde eller bara över sina barns framtid, kontroll över många eller bara över några få eller kontroll över bara en liten detalj av en liten fjuttig del av livet, som vi tror att vi styr.

Men en orkan är vad vi försöker kontrollera och den gräsplätt som vi tror att vi äger ägs av ingen. För livets detaljer är lika otyglade som en vild häst som är gjord av stormens alla färger eller ett block granit som faller från Himalayas högsta punkt eller tårarnas floder av besvikelse då vi inser detta.

Men efter denna insikt så kommer befrielsen. För ingen kan tygla livets vilja att fritt flyga över varats alla tillblivelser och söka ska vi göra. Sökandet är floder av längtan som alltid hittar sin väg genom oregerliga landskap. Skriften av dess framfart kan vi läsa och fårorna de skapar skriver till oss att livet är gott där marken är frodig. Och frodigast är marken där floderna av vårt inre härjar fritt.

För friheten är det landskap som vi alla delar.

För friheten är sannerligen det landskap som vi alla delar.
Att (inte) göra lista:

Att ha rika kläder på mig för att dölja mitt fattiga inre. Att ha skor som bär mig till Damaskus men inte tillbaka. Att ge en krona till en fattig för att sedan kräva två tillbaka. Att äta en glass medan jag sakta ser solen gå ned över mänskigheten. Att ta en penna och kasta den från en balkong bara för att höra ljudet av den som blir träffad. Att höra ljuset. Att se en häst springa genom en parad av mycket små barn. Att höra månskenet genom en urdrucken flaska schampo. Att visa vem jag inte är. Att vara.

Att med två pinnar markera både min höjdpunkt i livet och mitt lägsta ögonblick samtidigt som jag försöker balansera nuet på näsan. Att skriva så att tangenterna sprutar. Att ta viktiga dokument och långsamt slicka på dem medan två cirkusapor klappar händerna. Att vara mig själv.

Att ta det enda som betyder nåt för mig och sedan göra det till ett skämt. Eller kanske att vara mig själv. Att försöka uppmana alla på jorden att hoppa samtidigt för att sedan likgiltigt se vad som händer. Att sarkastiskt klappa händerna bakom ryggen på en döv.

Eller kanske att vara mig själv, vilket är det svåraste som finns.
Den tröstlösa

Du kastar dig från en klippa och du landar på en mjuk fågelvinge

Du springer mot bergväggen men ett täcke av dun råkar vara emellan

Du sträcker din hand mot himmelen då du med den försöker tysta stormarna, men istället smeker vindarna din hand varsamt

Du känner dödsförakt men likt förbannat så älskar livet dig bara mer
Lyckan bortom det skenbara ljuset.

Vad ville han? Jag såg det inte förrän stunden var förbi.
Ett sken, en blixt av skira ögonblick. Solglans och villospår.

Han söker längtan i sin blick. Han tog dig på allvar. Längtan efter dig är en enda skev stund på jorden.
Allvar är som fradga på ett sjukt jagat djur i det ögonblick det ska dö.

Döden och nu. Ja

Han sökte din blick men vågade inte tro på allvaret.
Hans pajaskonster bestod i att leva, endast det är en parodi på mänsklig värdighet.

Han sökte något annat men fann det inte då han var grumlig av din närvaro.
Fradga i hans ögon. Grumliga och sjuka ögon.

Döden och nu. Nja

Att leta är att finna, då man inser att livet är en illusion. Det enda man finner är längtan självt.
Skogen bortom träden. Flamman i köttet. Världen bakom lyckan i stunden man upplever nuet.
Allvaret såg och han fann. Men inte dig. Han fann. Endast det. Han fann.

Döden och nu. Nej

Livet börjar nu.
Döden har en vit nos.

Tunga är benen som vandrar mot vad som det verkar en allé av sten.

En allé av sten som tynger vägens kanter och sänker den djupare ner. Virvlar av violettgrön himmel färgas vit av ditt hopp. Ångest är den trygga hund du kallar vän.

Hunden förvillar sig mellan två av dessa stenar och gräver upp en annan hund. Så ytterligare en annan hund.

Nosen på den första blir vitare än döden då den leende gläfser på honom du alltid flytt ifrån.

Han du alltid flytt ifrån är här nu. Isande valv av spegelglas stämmer de ljud som bildar din innersta sorg. De pressas ut från de korvar som du kallar läppar. De säger hej. Orden du aldrig sa. ORDEN DU ALDRIG NÅGONSIN SA!!!

Speglarna svarar med en vinande sång. Sången är av guld men dess avkomma är svartare än all förkolnad materia i det vi kallar helvetet.

Hunden gläfser en gång till och du svarar med en klapp. EN VÄNSKAPLIG KLAPP. Han är din enda vän i en vandring som lutar nedåt.

Hunden är din enda vän.

Aaaaaaahh.

Döden har en vit nos.


DÖDEN HAR EN VIT NOS!!!
Liv.

Vad var det som hände. Något så obetydligt på den grundlösa jorden att skogen inte ens märkte något. Skogen tog avsikten och gav insikten. Viskningar kan ej fortplanta sig i mull och önskningar blir lika obeständiga som doften av en förmultnande växt.

Det som hände var aldrig verkligt. Önskningar och avsikt beblandades med det oändligt stora och slutade så existera allt medan det sista sköna inom mig dog. Men det som förmultnat ger liv åt ständigt nytt liv inneslutet i en ensam dåres aldrig döende hopp.

Att se döden utan att dö inombords är att känna smärta. Att känna smärta utan att fly är att växa. Att leva utan att fly dess konsekvenser är att i sanning leva. Dödens sinnelag kan aldrig greppa en öppen och levande själ. Kärleken segrar alltid i den på så sätt ensamma tappre dåren.
Jag är Nordkorea, jag är Påskön, jag är jorden.
Jag är som Nordkorea mot mig själv. Lika sluten mot andra, lika bakåtsträvande i min egen självtillräcklighet och lika stel och rädd för att öppna upp, och då även inför mig själv.

Tankar är ibland bannlysta i mitt eget inre precis som Nordkorea och jag har en massa ideal som jag försöker skydda genom att inte pröva dem. Vackra ideal, precis som kommunismen är i grunden, men också oprövade ideal då jag är sluten i min egen värld.

Jag är en diktatur mot mig själv och inför andra. Jag är en diktator i mig själv. Undrar just hur andra uppfattar mig. Jag tror inte jag vill veta. Jag är rädd för att veta. Precis som Nordkorea.

Jag beundrar människor som är öppna och generösa men är det sannerligen inte själv. Jag skäms.
Men precis som Nordkorea så kommer jag att gå under. Jag håller på att göra det nu i min ensamhet och mina ritualer som går ut på att kontrollera min verklighet, styra den. Alla diktaturer går under. Jag vill att den ska gå under.

Smärtan finns under ytan. Precis som Nordkorea. Där finns det delar av mig som så att säga vill komma ut ur garderoben. Som inte vill underordna mig utan som vill utrycka mig fritt om vad jag vill. Denna del skriker på hjälp just nu och jag känner psykisk smärta. Men hur raserar man en diktatur ifall inte genom smärta. För det är svårt att lämna det gamla.

Misstänksamhet skapas mot omvärlden och man undviker den. Snälla, hjälp mig att bli fri från min egen diktatur. Visa att jag kan lita på andra. Att det goda finns där utanför.

Hjälp mig att rasera mitt inre Nordkorea!

Jag skulle också kunna säga att jag är Påskön. Med drömmar om en ny värld och med förväntan i sinnet så har jag rest långt till ett fjärran land med mina båtar. Där skapade jag mitt nya hem. Men drömmar kräver bränsle och jag var tvungen att bränna min farkost samt hugga ner skogen omkring mig för att ge dem ny näring.

Drömmarna blev långsamt förvandlade till sagor och mystik då jag ensam satt på ön. Som tidsfördriv så skapade jag underliga och känsloladdade konstverk, en slags egen religion, medan jag långsamt glömde den värld som jag lämnat. Då bränslet långsamt tog slut så bleknade drömmarna och tom i sinnet satte jag mig ner för att invänta döden som aldrig kom.

Långt, långt där borta så skapades nya civilisationer men jag är utanför allt. Jag fantiserar om andra men känner dem inte. Kan inte nå dem. Vet inte vilka de är.

De utvecklas och jag invecklas. Någon gång långt in i framtiden så kommer jag att upptäckas och då kommer världen att häpna. Vad är detta för mystiska konstverk, vad betyder de, frågar de sig förundrat? Ingen kommer på tanken att de kanske bara är fantasifoster från en väldigt isolerad människa i den grymma värld som han en gång flytt ifrån.

Eller kanske jag är som kontinenten jorden, en värld med många spännande delar som förenas av en oändlig kokande, sjudande blixt genom den kreativa gemensamma soppa av flödande vänskap och kärlek som är våran genensamma lärdom och kunskap.

En för alltid förintelsebefriad gemensam hjärna av kraft och stolthet som talar genom historien sitt gemensamma språk som säger i ett sammanfattande ord, vi är kärlek.
Vi är kärlek lika glödande som solens kärna eller själens vilja att bryta sig fri från alla sorger och segla genom dalen där allt är frid och fred och fröjd. Allt är som vi vill att det ska vara.

Vi tillsammans.

Ja, kanske jag är som kontinenten jorden.
Dikt till en vän.

Så generöst, skuggan av din gestalt ger skydd
I skogen där förgänglighet är kropp men ej själ
Den som vandrar är vilsen då själen är stilla
Tryggheten finns i det lilla
Under varje sten finns en jätte och blommor så stora som träd
Smärtan får dig att växa då mörkret förgyller din själ
Ta kraft av det lilla och ge av det stora
Det stora är kärlek, det lilla är du

Då vi alla är barn av samma levande själ
Vi kallar den jag och vi kallar den du
Magi utan logik.

Utan en logisk struktur . Vetenskaplig grund. Kunskap och förgänglighet.

Samtid. I en tid som gäller . Lika för alla.

Du. Jag. Tro det.

Tangera en levande struktur av muterad formlös massa. Det går ej?

Tangera med mera onsera !!! Onseraaaa!!! !

Hmm. Vilsamt lirkar jag med själva massan av ordens formlösa struktur.

De bildar logik då jag söker den. Den formlösa strukturen av det förflutna passerar granskningsnämnden av mitt kritiska inre och bildar en logik, likt konststycket att försöka omforma ett träd till en fågel.

Orden flyger som formlös massa och fnitteranfall blir dess resultat. Hahaaaaa!!!

Där flyger helvetet. Intill oanständighet svävar den sjuka skapelsen över våra huvuden och då skrattet lagt sig så bildas ett gemensamt Ahhhh kring våra läppar.

Helvetet flyger. Det trodde vi inte. Han är en magiker. Han formade logik av det till synes ologiska.

Över våra huvuden knirrar så en oljad koloss sin färd. Den var ett virrvarr men liknar nu närmast en svan.

Nu hukar jag mitt huvud. Jag bugar för vansinnet medan skulptören samt domptören inom mig har gjort sitt.

Skrattet har lagt sig.

En magiker är född.

Han är jag.
Stilla.

Då världen var som vi så var allt stilla. Så stilla.

Inga löften och inga måsten. Bara levande ansikten i en levande stilla värld.

Du log. Jag log. Vi existerade endast för vår egen skull. Och för livets.

Då världen log så var allt så stilla.

Löften blev andetag av lättnad då skogen med hjälp av sommaren hjälpte oss att andas. Stilla var längtan och vi.

Och själen fick då ro.

© Copyright 2018 Patrick Karlsson. All rights reserved.

  • Facebook Classic