Jag är Nordkorea, jag är Påskön, jag är jorden.

​

Jag är som Nordkorea mot mig själv. Lika sluten mot andra, lika bakåtsträvande i min egen självtillräcklighet och lika stel och rädd för att öppna upp, och då även inför mig själv.



Tankar är ibland bannlysta i mitt eget inre precis som Nordkorea och jag har en massa ideal som jag försöker skydda genom att inte pröva dem. Vackra ideal, precis som kommunismen är i grunden, men också oprövade ideal då jag är sluten i min egen värld.



Jag är en diktatur mot mig själv och inför andra. Jag är en diktator i mig själv. Undrar just hur andra uppfattar mig. Jag tror inte jag vill veta. Jag är rädd för att veta. Precis som Nordkorea.



Jag beundrar människor som är öppna och generösa men är det sannerligen inte själv. Jag skäms.
Men precis som Nordkorea så kommer jag att gå under. Jag håller på att göra det nu i min ensamhet och mina ritualer som går ut på att kontrollera min verklighet, styra den. Alla diktaturer går under. Jag vill att den ska gå under.



Smärtan finns under ytan. Precis som Nordkorea. Där finns det delar av mig som så att säga vill komma ut ur garderoben. Som inte vill underordna mig utan som vill utrycka mig fritt om vad jag vill. Denna del skriker på hjälp just nu och jag känner psykisk smärta. Men hur raserar man en diktatur ifall inte genom smärta. För det är svårt att lämna det gamla.



Misstänksamhet skapas mot omvärlden och man undviker den. Snälla, hjälp mig att bli fri från min egen diktatur. Visa att jag kan lita på andra. Att det goda finns där utanför.



Hjälp mig att rasera mitt inre Nordkorea!



Jag skulle också kunna säga att jag är Påskön. Med drömmar om en ny värld och med förväntan i sinnet så har jag rest långt till ett fjärran land med mina båtar. Där skapade jag mitt nya hem. Men drömmar kräver bränsle och jag var tvungen att bränna min farkost samt hugga ner skogen omkring mig för att ge dem ny näring.



Drömmarna blev långsamt förvandlade till sagor och mystik då jag ensam satt på ön. Som tidsfördriv så skapade jag underliga och känsloladdade konstverk, en slags egen religion, medan jag långsamt glömde den värld som jag lämnat. Då bränslet långsamt tog slut så bleknade drömmarna och tom i sinnet satte jag mig ner för att invänta döden som aldrig kom.



Långt, långt där borta så skapades nya civilisationer men jag är utanför allt. Jag fantiserar om andra men känner dem inte. Kan inte nå dem. Vet inte vilka de är.



De utvecklas och jag invecklas. Någon gång långt in i framtiden så kommer jag att upptäckas och då kommer världen att häpna. Vad är detta för mystiska konstverk, vad betyder de, frågar de sig förundrat? Ingen kommer på tanken att de kanske bara är fantasifoster från en väldigt isolerad människa i den grymma värld som han en gång flytt ifrån.



Eller kanske jag är som kontinenten jorden, en värld med många spännande delar som förenas av en oändlig kokande, sjudande blixt genom den kreativa gemensamma soppa av flödande vänskap och kärlek som är våran genensamma lärdom och kunskap.



En för alltid förintelsebefriad gemensam hjärna av kraft och stolthet som talar genom historien sitt gemensamma språk som säger i ett sammanfattande ord, vi är kärlek.

​

Vi är kärlek lika glödande som solens kärna eller själens vilja att bryta sig fri från alla sorger och segla genom dalen där allt är frid och fred och fröjd. Allt är som vi vill att det ska vara.



Vi tillsammans.



Ja, kanske jag är som kontinenten jorden.